Sveriges utrikesminister Laila Freivalds tillbakavisade kritiken från Israel om att hon intar en farlig passivitet ifråga om den tilltagande antisemitismen i Sverige.
Hon sade att israelerna försöker ’röra ihop’ antisemitism med kritik mot Israels politik: ”Man måste kunna skilja på de här sakerna. Vi för mycket noggrann statistik över brott som har antisemitiska inslag, och vi kan se att (antalet sådana brott) faktiskt gått ned något.”
Som far till ett av de judiska barnen som drabbats av allt grövre antisemitism, där han till och med har avslängts från bussar och trakasserats på sin shackklubb under nästan ett års tid, kan jag förklara hur statistiken ser ut som den gör: samtliga fall av antisemitiska attacker (som av polisen rubricerats som ’hets mot folkgrupp’) har avskrivits – även de fall där man känner förövarnas namn och personnummer. Anledningarna ger en fingervisning i hur en politiker kan anpassa statistik när polisens händer är bundna av en otillräcklig lagstiftning: ibland är förövarna för unga för att straffas, alltså avskrivs fallet. Ibland krävs helt enkelt att ett större antal människor måste bevittna händelsen för att den ska räknas som brottsligt. Eller som det så kliniskt heter: ”Brott kan inte styrkas – spridningsrekvisitet i aktuellt lagrum är inte uppfyllt (NJA 1999:93)”. Alltså avskrivs fallet. Det finns inget tvivel om att händelsen verkligen ägt rum, det är bara det att fler måste bevittna det för att det ska kunna rubriceras som hets mot folkgrupp – i det här fallet antisemitism.
Ta i beräkningen dessa avskrivna fall av antisemitism som aldrig kommer till åtal. Först då får man en verklig bild av den tilltagande antisemitism som Laila Freivalds tvärtom påstår håller på att minska.
Svenska barn av judisk börd skulle känna sig säkrare om deras utrikesminister tog deras situation på lika stort allvar som polisen gör. Att neka hjälper inte, polisen och åklagarna behöver lagstiftning värd namnet.