Archive for Juni, 2004

Vart leder Sveriges Vita Bussar?

Söndag, Juni 20th, 2004
Genom att underblåsa antisemitism drar en svensk ledare vanära över sina modiga föregångare.

För sextio år sedan skapade Sverige stora internationella rubriker. Landets berömda Vita Bussar åkte till Nazityskland och räddade hundratals judiska Förintelseöverlevare ur ett helvete av europeisk antisemitism. Om svenska ledare hamnar i nyhetsrubrikerna idag är det på grund av luckor i logik och empati stora nog att köra en buss igenom – alltmedan svensk antisemitism når nya höjder.

Nyligen hamnade Sveriges utrikesminister Laila Freivalds i blåsväder. Under ett besök på en gymnasieskola i Göteborg höll Laila Freivalds med när en elev anklagade israelerna för att uppträda mot palestinierna på samma sätt som Nazityskarna gjorde mot judarna. Hon uttryckte också sin beundran för en av eleverna, en muslimsk tjej, som hävdade att enligt Toran, de heliga judiska skrifterna, har landet Israel lovats till judarna den dagen Messias återkommer till jorden, men att eftersom Messias bevisligen inte är här, äger inte judarna någon rätt att vara i Israel.
Detta hände i en skola med en hög andel invandrarbarn, många av dem muslimer, och en enda judisk elev. När sedan denne judiske elev skrev i tidningarna om sin känsla av att ha förråtts av utrikesministern i det land där han är född och uppvuxen genom hennes nonchalanta behandling av sanningen, nekade Freivalds till allt.

Spola framåt nu till Laila Freivalds besök vid Israels Yad Vashem Museum (Förintelsemuseum) den 9:e juni. I sitt tal där sade utrikesministern: ”Jag är orubblig i min ståndpunkt att det är helt legitimt att kritisera israelisk regeringspolitik på samma sätt som det är legitimt att kritisera vilket annat lands politik. Sådan kritik kan aldrig likställas med antisemitism, och vi tar kraftigt avstånd från alla försök att dra en parallell.”

Inte någon enda gång under hennes tal eller i något sammanhang dessförinnan visade dock Freivalds intresse av att uttala kritik mot de arabregimer som omger Israel. Kritik av Israel, världens enda judisk stat, utan att ens nämna de hemskheter som begås av arabregimerna, vilket faktiskt är anledningen till att Israel i sin tur tvingas till sina aktioner, har ett enda resultat: den ger näring åt antisemitism.

Men Freivalds hade ännu mer att säga under sitt tal vid Yad Vashem: ”I Sverige hamnar antisemitism under det lagstiftade förbudet som omfattar hets mot folkgrupp. Svensk lagstiftning reagerar kraftfullt mot alla sådana straffbara aktioner. De skyldiga åtalas med lagens fulla kraft.”

Antingen är Freivalds oroande ovetande om verkligheten i Sverige eller så har hon ett ganska flexibelt förhållande till sanningen.

För så här ser verkligheten ut: för att ett antisemitiskt brott ska upptas i den statistik som Freivalds stödjer sig på måste enligt svensk lagstiftning spridningsrekvisiten i brottsrubriceringen ”hets mot folkgrupp” uppfyllas. Detta innebär att för att brott ska konstateras måste det finnas minst tio vittnen.

Om det inte fått tillräckligt stor spridning är det alltså inte hets mot folkgrupp, tillräckligt många människor anses inte har hetsats; därför finns inget brott att åtala. Fallet avskrivs.
Jag skriver detta från personlig erfarenhet. Flera fall av antisemitiska attacker utförda av muslimska ungdomar mot min 13-åriga son har avskrivits av just denna anledning. Om det lagstadgade antal vittnen inte finns går inte fallet ens till domstol. Inte heller kommer fallet till rätten om förövarna är under straffmyndig ålder – vilket tyvärr omfattar en ganska stor proportion av förövarna. I bägge fall går förövarna fria. Så långt alltså Freivalds tal om tillämpningen av ”lagens fulla kraft”.

Freivalds sade vidare att “vi för noggrann statistik som publiceras varje år. Enligt våra senaste siffror håller antalet antisemitiska brott i Sverige på att minska.” Laila Freivalds tycks vara omedveten om följande: de flesta antisemitiska brott i Sverige begås av unga killar med arabisk och muslimsk bakgrund. Om dessa killar är under straffmyndig ålder, kommer fallet aldrig till domstol så de figurerar aldrig i den statistik som Freivalds ständigt återkommer till. Om stora gäng attackerar en enstaka jude – oftast en yngling – finns inte heller här något sätt att skaffa den numerära bevistyngden som krävs. Här också avskrivs fallet – som återigen aldrig inkluderas i den statistik som Freivalds hänvisar till. Därav Freivalds påstående om ”minskning” av antalet antisemitiska brott.

Blott två dagar after Freivalds tal i Jerusalems Förintelsemuseum var det fotbollsmatch för 15-åriga pojkar i Stockholms St Erikscupen. Lagen som mötte varandra var IK Makkabi, judiska pojkar från Stockholmsområdet och Iftin KoIF, killar från Spångaområdet där många av föräldrarna kommer från det muslimska Somalia. Under hela matchen förolämpas de judiska killarna av sina motståndare: ”död åt judarna”, ”krossa sionismen”, ”vi tar det lugnt nu men tar hand om dem efter matchen” – det sistnämnda från lagkaptenen.

När matchen är över ska de två lagen enligt sedvanlig svensk sportslig tradition ta varandra i hand och tacka för matchen. Iftins lagkapten håller istället sin judiske motspelare med ena handen och slår honom i ansiktet med den andra. Omedelbart följer resten av det somaliska laget sin lagkaptens exempel därtill hjälpta av sina egna tillskyndade supportrar som springer in på fotbollsplanen. Det utvecklas till en regelrätt attack mot de 15-åriga judiska fotbollsspelarna. Dessa leds från platsen blödande, chockade, traumatiserade – men inte förrän de gett sina motståndare en läxa dessa inte kommer att glömma i första taget.

Ingen försöker göra gällande att Freivalds hade en lika aktiv del i denna skandal som när hon uppmuntrade till hat, segregation och splittring vid skolan i Göteborg, men den anda hon representerar tycks ha genomsyrat varenda por i det svenska samhället. Dessa 15-åriga somaliska ungdomar har rättat sig efter ett ledarskap som är berett att göra vad som helst i sin iver att neka att den har skapat och alltjämt ger näring åt ett stort problem.

Men Sverige lider inte av ett problem, landet håller på att gå under i en varbildande sjukdom. Första steget när man vill bota en sjukdom är att identifiera dess art, andra steget är att ge rätt medicinering. Att neka att man lider av en sjukdom på grund av dess pinsamma art är ju en ganska förståelig mänsklig reaktion, men det främjar knappast läkningsprocessen.

Ibland är kirurgi den enda utvägen. Utrikesminister Laila Freivalds kanske upptäcker att hon är en del av sjukdomsbilden, inte botemedlet, och att avlägsna henne från sin post kanske är enda sättet att kurera ett allt sjukare Sverige.

Hon kanske även upptäcker att oavsett hur många Vita Bussar som kördes av gårdagens svenska ledare, blir det allt svårare för dagens svenska ledare att motverka den stora skam som sker dagligen i det nya Sverige – av vissa av landets företrädare. Statsminister Göran Persson, denne store visionär och mannen bakom Levande Historia, borde agera medan det fortfarande finns något att rädda.

Söndag, Juni 20th, 2004
Ärkebiskopen KG Hammar är mycket tydlig när han talar om rätt och fel i Mellanöstern.

Han kritiserar Israels ”utomrättsliga avrättningar” av exempelvis Hamasledaren Abdel-Aziz Rantisi i Gaza och han kräver att ”den israeliska statens skyddsåtgärder måste hålla sig inom den internationella och humanitära rätten”. Under lång tid var Rantisi pådrivande bakom mordet på dussintals civila israeler, däribland många barn.

Men det är en märklig tystnad från Ärkebiskopens håll när den saudiska armén den 18:e juni 2004 dödar al Qaedaledaren Abdulaziz al-Moqrin i en likvideringsaktion likt Israels mot Rantisi. Under lång tid var al-Moqrin pådrivande bakom mordet på flera civila saudier och utlänningar, däribland många barn.

Ärkebiskopen säger inget om att den saudiska statens skyddsåtgärder måste hålla sig inom den internationella och humanitära rätten; det finns ingen kritik mot utomrättsliga avrättningar. Kontrasten är påfallande när man jämför hans starka kritik av den judiska statens aktioner med den talande tystnaden när samma aktioner begås av en icke-judisk stat.

Ärkebiskopen uppmanar också ”svenska konsumenter att fråga sina handlare om produkter märkta ”Made in Israel” kommer från själva Israel eller från ockuperat område.” När den judiska staten Israel försäkrar att produkter märkta ”Made in Israel” inte kommer från israeliska bosättare boende på Västbanken/Gazaremsan men Ärkebiskopen deklarerar att man inte kan lita på en judes ord, är detta farligt nära ett klassiskt antisemitisk grepp. Han menar det måhända inte på det viset, men det är knappast intentionen som är det viktiga, utan effekten. Och effekten är att spä på klassisk antisemitism.

Särbehandling av judar kallas för antisemitism. Ärkebiskop Hammar kan självfallet inte vara antisemit, det hade varit en pinsamhet för Sverige. Han är oerhört intelligent och påläst och han vet vad som är sant och vilka sanningar som går att töja när man har en politisk dagordning vid sidan om den kyrkliga.

För sanningen om produkter märkta ”Made in Israel” är att den försvinnande lilla del som faktiskt kommer från Västbanken/Gazaremsan är produkter som odlas inte av israeler bosatta där, utan av palestinier bosatta där – det är Israels sätt att trots allt hjälpa till att bygga upp en palestinsk ekonomi trots andra palestiniers terrorhandlingar. De palestinska odlarna får betalt för sina produkter i Israel och sedan samtransporteras dessa produkter tillsammans med israeliska produkter (odlade innanför Gröna linjen) till exportmarknader i Europa. Detta är enda sättet för palestinierna att få en marknad för sina produkter när nu palestinsk terror har satt stopp för deras traditionella marknad – Israel.

När Arkebiskop KG Hammar kritiserar selektivt spelar han rakt i händerna på antisemiter – trots att han bedyrar att han ingalunda tillhör den skaran. Antisemiter uppfattar antisemitiska signaler hur oskyldigt de än uttrycks. Ärkebiskopen borde vara medveten om att ensidig kritik av den judiska staten – och enbart den judiska staten – uppmuntrar och fostrar antisemitism.

Ärkebiskopen är inte bara ansvarig för de ord han fäller, han är lika ansvarig för de ord han väljer att inte fälla.

Denna eviga selektivitet riktad mot enbart Israel

Lördag, Juni 19th, 2004
Utrikesminister Laila Freivalds skrädde inte sina ord när hon den 17 april 2004 kritiserade den israeliska arméns dödande av Hamasledaren Abdel-Aziz Rantisi i Gaza.

Under lång tid var Rantisi pådrivande bakom mordet på dussintals civila israeler, däribland många barn. Freivalds var otvetydig i sin kritik: ”Jag fördömer den israeliska utomrättsliga avrättningen av ledaren för terroristorganisationen Hamas.” Hon kommenterade vidare att ”det internationella samfundet måste öka sina ansträngningar än mer för att få parterna att inse att våldet inte kan fortsätta.”

Utrikesminister Laila Freivalds uttryckte inte ett enda ord av vare sig kommentar eller kritik när den saudiska armén den 18:e juni 2004 dödade al Qaedaledaren Abdulaziz al-Moqrin i Saudiarabien. Under lång tid var al-Moqrin pådrivande bakom mordet på flera civila saudier och utlänningar, däribland många barn.

Men Utrikesminister Freivalds hade inget att säga om internationella ansträngningar för dialog med al Qaeda, det var inga fördömanden av våld, ingenting om utomrättsliga riktade mord. Det är en tystnad som är moraliskt bekymmersam.

Fundamentalistiska islamister demoniserar judarna och den judiska staten, samtidigt som de blundar när andra gör samma sak. Särbehandling av judar kallas för antisemitism. Laila Freivalds är naturligtvis ingen antisemit – hon är intelligent, påläst och har en kunskap som har fört henne till den betydande position hon innehar idag.

Men när hon blundar och kritiserar selektivt spelar hon rakt i händerna på antisemiter. De uppfattar signalerna på det enda sätt de kan: att tvetydighet är rumsrent så länge det gäller den judiska staten – och enbart den judiska staten.