Ryad Dyab undrar (Götebors Posten maj 2004) varför Ariel Sharon fått gehör för ståndpunkten att ”nya realiteter har skapats”, varför dessa nya realiteter ska få diktera framtiden.
Svaret ligger i den realitet som de beslutande palestinska organen uppmuntrar såväl finansiellt, logistiskt som politiskt. Nu senast i söndags när en israelisk höggravid mamma, Tali Hatuel, mördades av palestinska terrorister. Inte nog med att de sköt ihjäl mamman medan hon körde, de gick sedan fram till den krockade bilen och kallblodigt avrättade de 4 småbarnen där de satt fastspända i sina bilbälten. Flickorna blev 2, 7, 9 och 11 år gamla.
Detta är realiteten därhelst palestinier kommer i kontakt med israeler. Det krävs inte mycket fantasi att inse att det enda rätta är att minimera kontakterna dem emellan.
Palestinierna vill inte ha några judar boende bland dem. Sharon har frivilligt accepterat detta krav på etnisk rensning där det är möjligt att genomföra, och har därför aviserat ett tillbakadragande från i första hand Gazaremsan. Men palestinierna ogillar det också.
Anledningen är att de befarar att tillbakadragandet från Gazaremsan och stora delar av Västbanken, samt fortsatt byggande av Israels säkerhetsbarriär för att förhindra precis den sorts massaker på civila som skedde i söndags, även skulle innebära nya realiteter gällande gränsdragningar. Men palestinierna vill inte upphöra med terror ens för att främja sina egna önskemål gällande gränsdragningen.
Anledningen är att de befarar att tillbakadragandet från Gazaremsan och stora delar av Västbanken, samt fortsatt byggande av Israels säkerhetsbarriär för att förhindra precis den sorts massaker på civila som skedde i söndags, även skulle innebära nya realiteter gällande gränsdragningar. Men palestinierna vill inte upphöra med terror ens för att främja sina egna önskemål gällande gränsdragningen.
Den nya realiteten är att de palestinska araberna – som aldrig tidigare haft eller önskat sig ett eget land förrän judarna fick sitt – nu vill ha något nytt, ett eget land. Denna nyskapade realitet går parallellt med Israels säkerhet och fortsatta existens – också den en relativt ny realitet, som dock ses med avsmak av arabvärlden.
Att kräva en egen palestinsk stat, att till och med döda judiska spädbarn i detta ädla syfte, men att samtidigt kräva bosättningsrätt i Israel, är en logisk absurditet som trotsar förstånd. Tills man inser att enda anledningen är att på detta sätt skapa ytterligare en ny realitet – Israels försvinnande genom en demografisk obalans: kraftig palestinsk invandring till Israel för att rösta sig fram till majoritet – Israel är ju en demokrati.
Den nya realiteten är att palestinierna vill ha ett eget land. De borde också få just det – ett eget land. Inte Israels land. De slutliga gränserna bestäms via förhandlingar. Förhandlingar kommer igång när palestiniernas beslutande organ en gång för alla förkastar terror som förhandlingsteknik.