Europa exploderade i fördömanden av Israel efter Rantisis död. Till exempel fördömde såväl statsminister Persson som utrikesminister Freivalds attentatet i starkaste ordalag. Frankrike var inte nådig, Tyskland och Storbritannien överträffade varandra i fördömanden av denna ”utomrättsliga avrättningen”. Storbritanniens utrikesminister Jack Straw sade, till exempel, att attentatet var ”olagligt, orättfärdigt och motverkade sitt syfte”.
Ungefär 5 timmar före det attentatet hade Hamas dödat en israelisk polis samt skadat tre andra i södra Israel. Märkligt nog var det inga fördömande ord från alla dessa betydelsefulla europeiska potentater, inga fördömande om att orättfärdiga avrättningar inte tjänade något syfte, inga starkt uttryckta krav på ett slut på våldsaktioner. Det var lika tyst ett par veckor innan, när en ung palestinska sprängde sig själv och några israeler till döds vid den industripark som Israel driver tillsammans med palestinierna som ett sätt att skapa arbetstillfällen och normalisering dem emellan. Hamas vill inte att sitt eget folk ska kunna leva ett normalt liv, arbeta och tjäna en inkomst – kitteln ska istället hållas kokande genom Hamas påtvingade tvångsseparation. Världens statsministrar var märkbart tysta även då.
Tystheten bryts alltså bara när den palestinska barnläkaren Rantisi – som skickat palestinska barn som levande självmordsbomber mot bland andra israeliska barn – dödas. Rantisi och den Hamas han var med och grundade kom till makten genom att brutalt tysta ner all palestinsk opposition. Den taktik har Hamas framgångsrikt exporterat till Europa, som med rädsla förbiser alla vidrigheter som åstadkommits av Hamas samtidigt som man fördömer varje israeliskt försökt att göra något åt problemet. Det är precis denna sorts signaler som välkomnas så hjärtligt av Hamas som en seger – de vet ju att inget de gör kan förmå ett skärrat Europa att tala klarspråk med och om dem – än mindre ta i med hårdhandskarna.
Det är nu dags för Europa att visa ståndaktighet genom att våga kalla saker vid sitt rätta namn, att våga behandla parterna i enlighet med deras ansträngningar och prestanda. För att uppfattas som trovärdig, måste Europa införa ett mått av balans och objektivitet istället för att negativt särbehandla Israel. Det är i Europa som det är så nödvändigt att rätt signaler skickas ut till de berörda: Israel har redan med all önskvärd tydlighet fått de negativa signaler som Europa skickat det landet, men signalerna som kommer till Hamas uttrycker starkt stöd för dess linje.
För det är precis detta tryck som Europa så högljutt tillämpar på Israel, dag ut och dag in. Men Israel är en demokrati, och trots idel försök att strypa dess ekonomi är det ett land med en stark exportindustri.
Den enda framgångsrika palestinsk exportindustri är självmordsbombningar. Det har visat sig vara en förödande framgång i Europa, Nordafrika, Mellanöstern, Nordamerika och Asien. Dags nu för Europa att sätta stopp för det.