Archive for April, 2004

När logik och fakta tryter kommer antisemitismen fram

Onsdag, April 28th, 2004
Ingmar Karlsson påpekar det oheliga i en påstådd allians (“Kristen höger styr Bush”, SvD 040428) mellan den i grunden antisemitiska amerikanska högerrörelsen och USA:s judar, en allians som enligt Karlsson uttrycks i stöd för Israel.

Han antyder att Israel per definition är medskyldig för stödet landet får när ”kristna fundamentalister ansluter sig till en bokstavstrogen tolkning av Bibeln”. Att fördöma någon – i det här fallet det judiska landet Israel – på grund av andras åsikter är ett klassiskt antisemitiskt grepp. Samma taktik – att projicera onda avsikter på judarna via ombud – används när han skriver att Bush ”präglas av en gammaltestamentlig retorik om den eviga kampen mellan gott och ont” där Bush påstås använda judarna i den kamp i Mellanöstern som han inte vågar föra på hemmaplan.

Intressant är att Karlsson genomför sin attack mot Israels existensberättigande genom att poängterar att man enligt planerna vill ”återuppbygga (det judiska) templet på dess ursprungliga plats – där Klippmoskén står idag”. Han tar inte resonemanget till dess logiska ursprung – att moskén faktiskt och med flit byggdes ovanpå det judiska templet som stod där innan Islam ens var född, ett moskébygge som var en avsiktlig markering mot judendomen. Det verkar vara förkastligt att vilja bygga ett judiskt tempel där en moské står, men det är fullt acceptabelt att bygga en moské där ett judiskt tempel stått.

Men denna diskussion är egentligen fullständigt irrelevant eftersom den överväldigande majoriteten av Israels befolkning och vänner utanför landet inte vill ändra den nuvarande statusen gällande de religiösa områdena, utan enbart agerar för att staten Israel skall få existera i fred och säkerhet, inom erkända gränser som överenskommes via förhandling. Religiösa övertoner figurerar inte i ekvationen.

Karlsson berättar om Israels historia och dess nuvarande situation som om den skapades i ett högervridet kristet fundamentalistiskt vakuum. Han skriver att enligt kristna fundamentalister ingår ”Israels grundande 1948, erövringen av Västbanken och östra Jerusalem under junikriget 1967 … i ett gudomligt scenario som förutsägs i Uppenbarelseboken.”

Det är som om judarna inte fanns på plats före 1948. Som om palestinsk-muslimska pogromer mot judarna aldrig skedde före 1948. Som om 5 anfallskrig mot Israel utlösta av arabstaterna aldrig ägde rum. Som om Israels agerande enbart har stämts av med kristna fundamentalisters tolkning av Bibeln. Som om den judiska staten – som förbehållslöst accepterade den föreslagna delningen av Palestina 1948 i en israelisk och en arabisk-palestinsk del, en delning som araberna förkastade – aldrig blev attackerad. Inte bara av de palestinska araberna, utan även av araberna från Libanon, Syrien, Jordanien, Irak och Egypten. Som om Suezkanalen aldrig blev blockerad för israeliska fartyg i ett försök att krossa den judiska staten ekonomiskt. Som om den världsomspännande arabiska bojkotten aldrig ägde rum. Som om de tre ökända ”nejen” (nej till erkännande av Israel, nej till förhandlingar med Israel, nej till fred med Israel) aldrig uttalades av arabländerna på Khartoumtoppmötet. Som om allt detta inte skedde långt före junikriget 1967, som resulterade i utökningen av Israels territorium på Golanhöjderna, Västbanken, Gazaremsan samt Sinaiöknen. Som om Israel inte välvilligt lämnade ifrån sig Sinai till Egypten i utbyte mot varaktig fred – en fred som håller än idag, 25 år senare.

De kristna fundamentalisterna må ha vilka åsikter de vill när de stödjer det ena eller det andra, men det är bara Israel som vet vad som behöver göras för att säkerställa landets existens.

Karlssons text visar inte vad han anser om de muslimska fundamentalisternas syn på expansionism då de kräver att varje landområde som en gång tillhört Islam skall återerövras för att ingå i det världsomspännande muslimska Kalifatet. Däremot skriver han om President Bush stöd åt den ”israeliska expansionspolitiken” som vill återskapa det bibliska Storisrael – en intention som gärna får stå för Karlsson och för vissa kristna grupperingar men inte för Israel. För det är svårt att veta hur man skall relatera till denna påstådda ”expansionspolitik” samtidigt som Israel har aviserat att man efter drygt 30 år – varav 10 års resultatlösa förhandlingar – enhälligt drar sig tillbaka helt från Gazaremsan samt från cirka 50 procent av Västbanken, och att resten av tillbakadragandet skall ske när väl palestinierna kan föra fram ett ledarskap som överger terror för förhandling om framtida säkerhet och välstånd. Detta låter som allt annat än expansion.

Det står naturligtvis varje individ helt fritt att stödja vilka politiska partier och politiska dagordningar man vill. Det kallas för demokrati. Men att blanda in religiösa förtecken som ett led i detta stöd, som Ingmar Karlsson gör, är knappast ämnat att föra fram diskussioner baserade på fakta, logik och sanning. Världen har redan tillräcklig erfarenhet av det kaos och blodsspill som blandningen politik-religion utgör – det vi istället behöver är sanning och ärlighet.

Alla fakta, hela tiden.

Europa bör spela en konstruktiv roll i Mellanöstern

Onsdag, April 21st, 2004
Konflikten i Mellanöstern är återigen i en intensiv våldsspiral. Lördagen den 17:e april dödade Israel Abdel Aziz Rantisi, den palestinske Hamasledaren som med glödande entusiasm hängett sig till utplånandet av staten Israel. Detta gör han medelst självmordsbombningar utförda av intet anande skolbarn, tvångsrekryterade ungdomar, indoktrinerade unga mammor eller hjärntvättade arbetslösa.

Europa exploderade i fördömanden av Israel efter Rantisis död. Till exempel fördömde såväl statsminister Persson som utrikesminister Freivalds attentatet i starkaste ordalag. Frankrike var inte nådig, Tyskland och Storbritannien överträffade varandra i fördömanden av denna ”utomrättsliga avrättningen”. Storbritanniens utrikesminister Jack Straw sade, till exempel, att attentatet var ”olagligt, orättfärdigt och motverkade sitt syfte”.

Ungefär 5 timmar före det attentatet hade Hamas dödat en israelisk polis samt skadat tre andra i södra Israel. Märkligt nog var det inga fördömande ord från alla dessa betydelsefulla europeiska potentater, inga fördömande om att orättfärdiga avrättningar inte tjänade något syfte, inga starkt uttryckta krav på ett slut på våldsaktioner. Det var lika tyst ett par veckor innan, när en ung palestinska sprängde sig själv och några israeler till döds vid den industripark som Israel driver tillsammans med palestinierna som ett sätt att skapa arbetstillfällen och normalisering dem emellan. Hamas vill inte att sitt eget folk ska kunna leva ett normalt liv, arbeta och tjäna en inkomst – kitteln ska istället hållas kokande genom Hamas påtvingade tvångsseparation. Världens statsministrar var märkbart tysta även då.

Tystheten bryts alltså bara när den palestinska barnläkaren Rantisi – som skickat palestinska barn som levande självmordsbomber mot bland andra israeliska barn – dödas. Rantisi och den Hamas han var med och grundade kom till makten genom att brutalt tysta ner all palestinsk opposition. Den taktik har Hamas framgångsrikt exporterat till Europa, som med rädsla förbiser alla vidrigheter som åstadkommits av Hamas samtidigt som man fördömer varje israeliskt försökt att göra något åt problemet. Det är precis denna sorts signaler som välkomnas så hjärtligt av Hamas som en seger – de vet ju att inget de gör kan förmå ett skärrat Europa att tala klarspråk med och om dem – än mindre ta i med hårdhandskarna.

Det är nu dags för Europa att visa ståndaktighet genom att våga kalla saker vid sitt rätta namn, att våga behandla parterna i enlighet med deras ansträngningar och prestanda. För att uppfattas som trovärdig, måste Europa införa ett mått av balans och objektivitet istället för att negativt särbehandla Israel. Det är i Europa som det är så nödvändigt att rätt signaler skickas ut till de berörda: Israel har redan med all önskvärd tydlighet fått de negativa signaler som Europa skickat det landet, men signalerna som kommer till Hamas uttrycker starkt stöd för dess linje.

Medan Israel försöker bygga upp en gemensam plattform för en delad ekonomisk tillväxt – inte minst i industrizonen Erez – anstränger sig Hamas och Arafats övriga terrororganisationer till att rasera varje gryende försök till normalisering. När nu Israel drar sig tillbaka från Gazaremsan, bör Europa göra klart för palestinierna att denna helomvändning innebära en historisk öppning för en bättre framtid. Ingen ska låtsas att tillbakadragandet sker under de mest lämpliga formerna för vare sig israelerna eller palestinierna, men det innebär onekligen en kraftig brytning av dödläget – inget så nytt eller omfattande har någonsin tidigare provats, och alternativt känner vi till sedan drygt 60 år. Palestinierna måste övertygas att de inte har något att vara rädda för om de tar tillfället till en banbrytande förkastning av våld och terror som medel, de måste övertygas om att stöd för Hamas per definition betyder avsaknad av ekonomisk, politisk, personlig, demokratisk och nationell utveckling.

För det är precis detta tryck som Europa så högljutt tillämpar på Israel, dag ut och dag in. Men Israel är en demokrati, och trots idel försök att strypa dess ekonomi är det ett land med en stark exportindustri.

Den enda framgångsrika palestinsk exportindustri är självmordsbombningar. Det har visat sig vara en förödande framgång i Europa, Nordafrika, Mellanöstern, Nordamerika och Asien. Dags nu för Europa att sätta stopp för det.