Archive for Mars, 2004

Palestinierna missar aldrig en chans att missa en chans

Lördag, Mars 27th, 2004
För första gången sedan Yassir Arafat genom sin intifada givit klartecken för massmord på civila judar i Israel, är Mellanöstern nära verklig fred. Anledningen är att Hamasledaren Ahmed Yassin har röjts ur vägen.

Joakim Johansson skriver i GP (Debatt 040326) att ”Ariel Sharon har skapat en palestinsk politisk motpart … en fiende med … våldspredikande agenda”. Historiska fakta visar dock hur fel Johansson har: Sharon skapade inte Hamas eller dess våld. Tvärtom, Ariel Sharon valdes som svar på Arafats och Hamas besinningslösa våld mot civila judar i Israel; Sharon valdes eftersom våldet redan inletts.

Johansson påstår att Israel arresterade ”tusentals palestinier och av dessa var enbart 20 procent anhängare av Hamas … Resterande var till största delen al Fatah-anhängare, Arafats rörelse, som ställt sig bakom en fredlig lösning”. Om resterande 80% enligt Johansson bestod av Arafats egna – som alltså mördade civila judar i Israel varhelst de hittade dem – och detta av Johansson likställs med en ”fredlig lösning” är det knappast konstigt att Israel betraktar Arafat som en fullständig omöjlig partner.

Vi kan enligt Johanssons egen logik därför utesluta Arafat, återstår då Hamas. Han skriver att i vakuumet skapat av Arafats brister har Hamas ”fått större spelrum, inte bara socialt och ekonomiskt utan även politiskt”. Eftersom Arafat missbrukat alla de miljarder han fått – bland annat av SIDA – har Hamas kunnat fylla tomrummet med ekonomisk och social hjälp till nödställda palestinier. Men Hitler var också mycket mån om att köpa tyskarnas tacksamhet genom frikostiga bidrag och imponerande löften – ett judenreint Europa och ett tusenårigt rike – alltmedan den demokratiska världen kuvades till tystnad. Att Hitler lyckades skapa jobb åt massorna – i krigsindustrin – räcker knappast för att göra honom rumsren. Hamas existerar för att skapa ett judenreint Palestina samt ett tusenårigt muslimskt kalifat. Deras präster basunerar ut detta varje dag – i de av Arafat kontrollerade moskéerna. Och denna våldsuppmuntran fungerar, hittills har Hamas dödat 377 israeler samt lemlästat 2076.

Johansson skriver att världen ”accepterar … en ’realpolitisk ordning’, inte en ordning som är baserad på internationell rätt”. Han syftar på de aktioner Israel tar som skydd mot Hamas massmördare, men han är fåordig om det folkrättsvidriga i att Hamas och Arafats Al Aqsa urskillningslöst dödar alla civila judar de kommer åt, inklusive spädbarn. Men Johansson har ändå rätt, världssamfundet accepterar en realpolitisk ordning utan att reagera – så länge det gäller mord på judar och israeler. Cirka 50 procent av FN:s resolutioner är Israelkritiska. Israel utsätts för fler omröstningar än övriga världen tillsammans. Inget om Tjetjenien, Tibet, Kashmir – men så är de inte heller judiska länder. Till detta ger mycket riktigt världssamfundet sitt tysta medgivande.

Johansson påpekar att ”inga europeiska regeringschefer … idag kräver att få träffa Yassir Arafat”. Om Arafat har makt att stoppa självmordsbombarna men väljer att inte göra det, varför förhandla med honom? Och om Arafat inte har makt att stoppa dem, varför förhandla med honom?

Johansson påstår att förhandlingar om fred är omöjliga utan Hamas. Sanningen är snarare tvärtom – med Hamas undanröjt och deras strupgrepp på det egna samhället brutet, vågar fredliga palestinier träda fram. Flera framstående palestinier, däribland Sari Nusseibeh, Hanan Ashrawi och Yassir Abed Rabbo, undertecknade ett upprop i ’al Ayyam’, det palestinska etablissemangets eget organ, med uppmaning till realpolitisk behärskning efter Ahmed Yassins död. Den palestinska allmänheten förstår att detta är deras stora chans att bryta dödläget – om bara Hamas krossas en gång för alla.

Den utan jämförelse största vinnaren är Yassir Arafat, som nu får en sista chans att åstadkomma något bestående för sitt folk. Israel röjer hans största hot, och Arafat kan leda dem framåt.

Men hittills har han aldrig missat en chans att missa en chans.

Internationella Röda Korset tillämpar segregering

Onsdag, Mars 17th, 2004

Det är mars 2004 – inte 1939 – och Internationella Röda Korset (ICRC) förvägrar alltjämt fullvärdigt medlemskap för Israels motsvarighet till Röda Korset – Magen David Adom eller ’Röda Davidsstjärnan’.

Anledningen är att ICRC:s muslimska medlemsländer kräver att Israel hålls utanför. Officiellt erkänner dock inte ICRC att man utsätts för utpressning, utan motiverar Israels utestängning med hänvisning till att den israeliska symbolen inte är ett rött kors såsom hos moderorganisationen Röda Korset, utan en röd stjärna. Någon sådan betänklighet har dock inte förhindrat ICRC att ta upp den muslimska världens motsvarighet – Röda Halvmånen – som fullvärdig medlem, med dess muslimska röda halvmåne som symbol. Symbolutformning som hinder för medlemskap förbehålls bara den judiska hjälporganisationen.

Magen David Adom (MDA) ägnar sig åt att ge medicinsk och annan humanitär hjälp till nödlidande. Mycket av MDA:s insatser sker på frivillig basis, både i Israel och vid katastrofer utomlands såsom vid jordbävningar etc.

Mycket av MDA:s arbete handlar om snabba punktinsatser varhelst de behövs, och ofta kommer den första hjälpinsatsen via en ambulans bemannad av obetalda frivilliga. I det av terror skakade Israel är MDA:s ambulanser först på plats vid exempelvis självmordsbombningar.

En hjälporganisation är inte och bör inte vara något politiskt verktyg. Det är fruktansvärt cyniskt att utestänga MDA från internationellt hjälpsamarbete bara för att länder med en viss regionalpolitisk dagordning lyckas utöva utpressning. Röda Davidsstjärnan är inte någon del av konflikten i Mellanöstern, och det är både en absurditet och en förolämpning mot den fria världen att denna diskriminering mot enbart den judiska hjälporganisationen alltjämt tillåts fortsätta.

Denna orättvisa behandling är egentligen ett symptom på ett långt större problem, ett problem med allvarliga finansiella och politiska förtecken. Därför är det intressant att analysera hur ICRC fördelar sina resurser världen över.

För hela Asien – inklusive Kambodja, Nordkorea, Japan, Laos, Mongoliet, Folkrepubliken Kina, Sydkorea, Taiwan, Thailand och Vietnam – har ICRC ett regionalt kontor i Bangkok samt två verkstäder som tillverkar arm- och benproteser i Kambodja. Regionen har en budget på 5,8 miljoner Schweiziska franc och 60 anställda. Regionen har en sammanlagd befolkning på 1.7 miljarder boende på en yta av drygt 13 miljoner kvadratkilometer.

I den delen av Mellanöstern som utgörs av Nordafrika – Algeriet, Libyen, Mauretanien, Marocko/Västsahara samt Tunisien – har ICRC ett enda kontor (i Tunis), en budget på 2,5 miljoner Schweiziska franc samt 15 anställda. Dessa resurser ska alltså avhjälpa ett verkligt katastrofområde vad gäller mänskliga rättigheter, i en del av Mellanöstern som är befolkat av 82 miljoner människor och som täcker drygt 6 miljoner kvadratkilometer.

I en smal remsa i Mellanöstern bestående av Israel samt Västbanken och Gazaremsan, har ICRC hela 13 kontor: i Jenin, Tulkarm, Nablus, Kalkilya, Ramallah, Jeriko, Betlehem, Hebron, Gaza, Khan Yunis, Majdel Shams, Jerusalem och Tel Aviv. Området har en budget på 22,4 miljoner Schweiziska franc och 220 anställda. Områdets befolkning uppgår till mindre än 9.5 miljoner och den totala ytan är blott 28,285 kvadratkilometer. Samtliga siffror är från 2001.

I kölvattnet av den växande skandalen med Sveriges hemlighållna bidrag till PLO:s propagandaministerium NUS – slussade via svenska SIDA – är det av yttersta vikt att donerade pengar, såväl i Sverige som utomlands, distribueras med full insyn och utan politiska intressen.

MDA är en judisk organisation som bevisligen hjälper alla nödlidande oavsett religion, nationalitet eller politik. När en jude exkluderas för att han är jude, brukar det kallas för antisemitism. Det är viktigt att ICRC nu bevisar att anklagelserna om antisemitism är helt grundlösa och att dess ställningstagande enbart beror på arabländernas politiska påtryckningar. Detta görs bäst genom att omgående ta upp Israels Magen David Adom som fullvärdig medlem.

Med samarbete istället för utestängning skulle synergivinsterna kunna frigöra ytterligare resurser till att ta itu med några riktigt stora humanitära problem, såsom slaveri, tortyr och kvinnoförnedring. Problem som orsakar oanat lidande i bland annat det muslimska Nordafrika.

Systematisk palestinsk barnmisshandel

Måndag, Mars 15th, 2004
Måndag den 15:e mars hejdades den 12-årige palestinske pojken Abdullah vid en israelisk armévägspärr i Nablus. Abdullah hade ombetts av en palestinsk man att mot betalning transportera en väska genom vägspärren och ge den till en palestinsk skolflicka på andra sidan vägspärren.

När väl Abdullah kom fram tyckte en kvinnlig israelisk soldat att väskan såg lite tung ut. Väskan undersöktes och visade sig innehålla en mobiltelefon kopplad till uppemot tio kilo sprängmedel samt några kilo vassa skruvar och spikar.

Medan 12-årige Abdullah stod bredvid soldaterna tillkallades desarmeringsexperter till platsen. Då upptäckte man att upprepade försök gjordes att fjärrutlösa bomben via mobiltelefonen, utan att lyckas. De israeliska soldaterna förde Abdullah i säkerhet och bomben detonerades i en kontrollerad explosion.

Förövaren kom från Fatah Tanzim – Yasser Arafats egen rörelse. Och Arafat vägrar att ta itu med de som cyniskt misshandlar småbarn på detta sätt.

Palestinska Abdullah är 12 år – och kan kommer att kunna fylla 13 år. Trots palestinska Fatah Tanzim.