Archive for Januari, 2004

Antisemitism i Göteborg

Onsdag, Januari 28th, 2004
Som pappa till Nadav Meyer, som drabbats av otaliga antisemitiska incidenter, blev jag mycket bestört över att i DN läsa ett reportage med titeln “Historielösa elever får nya tankar”. I reportaget berättas att Henry Ascher och Monzer El-Sabini inlett ett program i invandrartäta skolor för att motverka antisemitism.

I reportaget står det att de ”inte (är) säkra på att antisemitismen ökar. Men de vill ändå göra något.” Monzer El-Sabini är palestinsk-arab av libanesiskt ursprung. I reportaget bedyrar han att i hans föräldrahem i mellanöstern fanns inget judehat. Tvärtom, säger han, ”Min mamma brukade berätta med värme om sina judiska grannar”.

Det är en stor tragedi att Monzer inte lyckats förmedla denna värme till hans egna söner. Det är de som stått bakom trakasserierna mot den 14-årige judiske pojken Nadav Meyer på deras gemensamma shackklubb i Göteborg, som det bl a berättades om i ”Agenda” i TV2 i söndags. Den yngre sonen har helt upphört med detta, och uppträder numera mycket varmt och vänligt. Den äldre pojken motiverade sina handlingar med att Nadavs Davidsstjärna är ”en provokation” – den symbol som hänger runt Nadavs hals ser han ju också på israeliska pansarvagnar, vilket förklarar hans behandling av Nadav enligt hans sätt att se det.

Men när Monzer El-Sabini framträder i DN, låter det istället så här: ”Det var de mest radikala ungdomarna som inte kan se skillnad på Israel och en jude… Ändå lyckades vi skapa en dialog.”

Det är beklämmande att denna dialog, som Nadav så gärna vill ha (kultursidan i Expressen 28:e jan) ännu inte lyckats omvandla Monzers egen son.

Men det sista som dör är hoppet. Vi fortsätter att hoppas på en respektfull dialog framöver.

Antisemitism i Sverige: publicerad i Expressen, skribent Nadav Meyer, 14 år

Måndag, Januari 26th, 2004
Jag är jude, 14 år, född i Göteborg. Och rädd varje gång jag går själv på stan – till skolan, träningen, kompisar.

Jag är rädd därför att jag är hotad. Jag är hotad, attackerad och avkastad från spårvagnar därför att jag bär min Davidsstjärna, som visar att jag är jude.

De som gör dessa saker är alltid (förutom en gång) unga muslimska eller arabiska killar med rötter i mellanöstern. Jag vet inte om de är födda där eller här. Det är aldrig vuxna, och aldrig tjejer, enbart killar.

De tycker att på grund av bråket borta i mellanöstern mellan ett judiskt land och några arabiska/muslimska länder, speciellt palestinierna, är det därför OK att attackera en jude på andra sidan jorden – mig. Jag representerar för dem allt som de inte tycker om i Israel och hos israeler. Detta har de sagt till mig gång på gång. Jag brukar bara gå min väg, eftersom jag inte vill bråka. De knuffas och slåss, men jag går alltid iväg. En gång efter att ha tagit emot två slag, slog jag tillbaka i ansiktet på en kille. Han blödde kraftigt och jag sprang därifrån.

Men jag vill inte slåss. De frågar mig aldrig vad jag tycker om politiken i Israel. I alla fall har jag rätt att tycka vad jag vill om den. Men ingen frågar. Alltid samma sak: ”Synd att inte Hitler gjorde hela jobbet, judejävlar har inte rätt att andas samma luft som riktigt folk, vi ska göra jobbet som Hitler inte avslutade” och så vidare. Men tänk om jag gjorde samma sak? Trakasserade araber eller muslimer på gatan bara för att jag ogillar det som Osama bin Laden gjorde borta i USA, eller Saddam Hussein gjorde mot kurderna? Det är inte klokt.

Jag fortsätter att bära min Davidsstjärna öppet. Jag har alltid gjort det sen jag var liten. Kristna har ofta ett kors runt halsen. Sikher har en turban på huvudet, hinduiska kvinnor har en röd punkt mitt på pannan, muslimska kvinnor bär slöja. Hur kan detta vara ett problem? Själv tycker jag det är bara kul.

Jag skulle vilja att tidningar slutade skriva så mycket, och framför allt så negativt, om Israel. Israel är inte den enda problempunkten i världen, men man kan lätt tro det när man ser hur mycket negativt som skrivs om det landet men inte om andra problemområden. De som attackerar mig förstår inte skillnaden mellan jude och israel. Om man fortsätter att skriva på detta negativa sätt om allt som Israel gör, och aldrig negativt om något arabiskt land, är det ganska naturligt att dessa killar inte vet bättre och ser mig som fiende. Det enda de hör är negativa saker. Hur skulle de då kunna behandla mig på ett annorlunda sätt?

Ett exempel på detta läste jag i måndags, dagen efter det att intervjun om mina trakasserier visades i ”Agenda” på TV2. Då skrev en journalist som heter Helle Klein i Aftonbladet att ”lyckligtvis finns inget som tyder på att … judar trakasseras av muslimer överallt, i skolor, på gatan, i tunnelbanan.” Men just kvällen innan hade jag berättat om allt detta, om precis dessa ställen. När vi besökte Stockholm i höstas blev jag attackerad för min Davidsstjärna. Min pappa försökte tala med killen som var 17-18 år, pappa räckte fram handen och sade att vuxna inte behövde hålla på så där. Men killen bara tittade på honom och sade ”Är du klok? Jag skakar inte hand med någon judejävel.” Ingen på tåget sade något. Vi steg av.

Polisen, som varit jättesnälla när jag rapporterat allt detta, vill att jag döljer min Davidsstjärna för att undvika bråk. Men tänk om problemet inte var att jag var jude, utan att jag var svart? Det finns dumma rasister som hatar svarta. Skulle polisen även då säga att jag inte skulle visa min svarta hud, för att undvika bråk? Då skulle vi ju inte se en enda svart människa på gatan, och det är helt sjukt.

Alla tycker att nazister är rasister. I Sverige säger alla ifrån om nazister, men är tysta om muslimska eller arabiska rasister som säger och gör precis samma saker mot judar, man vill inte bli anklagad för att vara mot muslimer. Jag är inte mot muslimer eller andra minoriteter. Min pappa växte upp i en liten judisk minoritet i Indien bland muslimer och hinduer, utan problem. Min mormor var familjens enda överlevande efter att Hitler gjorde hemska saker med Europas judiska minoritet. Hon överlevde Ravensbruck och Auschwitz. I min familj vet vi vad det är att vara ett minoritetsfolk.

Här i Sverige har jag aldrig hört talas om någon jude som gått fram och hotat folk för att de är muslimer eller araber. Jag tror det beror på att vi judar växer upp med känslan att det alltid varit svårt att vara minoritet, vi måste därför visa respekt för alla andra. Jag skulle vilja prata med folk istället för att behöva skydda mig från dem. I min familj kallas det för respekt.

Nadav Meyer
14 år

Brev till Statsministern och Integrationsministern

Söndag, Januari 25th, 2004
Till Statsminister Göran Persson
Cc Integrationsminister Mona Sahlin

I en debatt i ”Agenda” på TV2 söndag den 25:e januari, medgav Mona Sahlin att hon ”tydligen” har fått ett brev om tilltagande antisemitism från en religionslärare – men brevet förblev obesvarat. Detta kan ju tyda på bristande myndighetsutövning i ett stort och växande samhällsproblem, eller helt enkelt ointresse.

I den del av inspelningen som gjordes med min son och mig och som inte visades i TV, nämnde jag att jag också hade skrivit till Mona Sahlin när trakasserierna var som värst. Faktum är att jag skrev till samtliga riksdagsledamöter och bad om hjälp med att uppmärksamma det svenska samhället på ett tilltagande problem som heter antisemitism. Inom loppet av 48 timmar fick jag ca 50 svar – samtliga från riksdagsledamöter från fp och kd. Men dessa sitter som bekant inte i regeringen. Från regeringshållet fick jag inte ett enda svar. Inte något enda.

Jag skrev därför senare till samtliga statsråd – naturligtvis inklusive Mona Sahlin. Tre veckor senare fick jag ett kort brev från en kontorsanställd på Utbildningsdepartementet med ett utdrag från Skollagen där man hänvisar till att svensk lagstiftning bland annat har som mål att inga elever tillhörande minoriteter skall diskrimineras. Brevet var på några rader.

I TV-intervjun har Mona Sahlin aldrig – inte någon enda gång – nämnt orden ”jude”, ”antisemitism” eller ”judehat” utan att i samma mening länka det till islamofobi eller andra problem upplevda av muslimer, homosexuella eller andra minoriteter. Men inslaget i TV handlade inte om något annat än just antisemitism. Mona Sahlin gav prov på en fullständig oförmåga att hantera frågan om antisemitism utan att ständigt urvattna dess innebörd genom att medvetet föra in diskussionen på ett sidospår. Det är en förolämpning mot dem vars problem hon var där för att diskutera.

Mona Sahlin borde avgå med omedelbar verkan.

Bland mycket – väldigt mycket – annat som inte visades i intervjun SVT gjorde hos oss, ställde jag en enkel fråga. Även om frågan inte togs upp i programmet, är jag mycket tacksam om Ni besvarar den nu:

Antisemiternas problem med t ex min son Nadav är ju att han så uppenbarligen är jude – han bär ju på en Davidsstjärna. Myndigheterna har gång efter annan talat om för oss att vi ju kan undvika våra problem genom att dölja detta yttre tecken på vår judiska identitet. Visst, det är en mycket pragmatisk lösning på ett växande problem som florerar i en stor del av vårt samhälle.

I det bandade materialet var min respons följande:
Tänk om vårt problem inte var att vi var judar utan att vi var svarta – det finns ju förkastliga människor som drivs av hat mot svarta människor just på grund av deras hudfärg. Alla är ju överens om att detta heter rasism och ska bekämpas både öppet i media och officiellt genom en upplyst statspolitik. Vad hade då samma myndigheter gett oss ”svarta” för råd i ett sådant fall? Att likt judarna dölja det yttre tecknet – hudfärgen – eller om detta inte var möjligt stanna kvar i lägenheten bakom dess skyddande murar och be någon vit svensk granne att varje dag gå ut och handla, ta barnen till skolan, följa med dem till hockeyträningen – allt för att inte provocera fram våld genom att synas? Om inte myndigheterna är beredda att ge detta råd till Sveriges svarta, varför är det då acceptabelt att vi judar ska få det? Varför ska vi gömma oss bakom de osynliga gettomurar som håller på att byggas genom rådet att ”inte synas”?

Tacksam för ett svar på denna punkt.

Med vänliga hälsningar,