En säker framtid kräver balans

Söndag den 14:e december 2003 var en historisk dag. Den ledare som under flera år beordrat en plågsam död för oräkneliga civila, den envåldshärskare som lett sitt eget folk i fördärv efter flera års korruption och misskötsel av de tillgängliga resurserna, den ledargestalt som under oräkneliga år vältrade sig i lyx medan folket svalt, satt nu tyst och med nedslagen blick, långt från pressens kameror.

Detta är alltså dagens Yasser Arafat, som söndagen den 14:e december inte ville bli påmind om sitt heliga löfte till Saddam Hussein om att de tillsammans ’på vita springare ska rida in i Jerusalem på segerns dag efter att gemensamt ha skickat en miljon självmordsbombare för att röja vägen dit’.

Denna dödsdyrkans kult har ingen plats i den moderna världen. När nyheten om att Saddam tillfångatagits blev känd, hölls sorgeparader i Gaza och på Västbanken. Den chockade Arafat lät meddela att slutet på den dödsbringande alliansen med Saddam Hussein signalerade en ”sorgens dag”. Medan en samstämmig värld förenades i en lättnadens suck över att massmördaren nu äntligen var gripen, medan offentliga kommentarer världen över uttryckte en försiktig förhoppning om att det sargade Irak nu kanske kunde börja läka sina sår och förena sina inhemska krafter för en bättre framtid, sörjde istället Palestinska Myndigheten.

Arafat fortsätter envisas med sitt krav att inga judar får lov att bedja vid sina helgedomar såsom Rakels grav eftersom dessa står på ”arabisk mark”. Samtidigt kräver han ensamrätt att styra över det området i Jerusalems kärna som kontrollerar Västra Muren, judendomens allra heligaste plats. Arafat fortsätter kräva att Palestinaaraber ska få rätten att invandra till Israel i utbyte mot fred, samtidigt som judar som befolkar delar av Västbanken ska avhysas eftersom de bor på arabisk mark. Arafat protesterar mot byggandet av Israels säkerhetsbarriär, samtidigt som han genom skolböcker, TV-program och tidningar uppmuntrar sitt folk att ge sina liv i självmordsbombningar mot civila israeler. I en föränderlig värld där demokrati, respekt och ansvar står i fokus, framstår Arafat som alltmer verklighetsfrämmande.

Stegen mot demokrati i såväl Afghanistan som Irak ger viktiga öppningar för förändringar till det bättre i en stor del av världen där mänskliga rättigheter och demokrati av tradition har varit bristvaror. Om världen ska få en chans att bevittna lika omvälvande förändringar i Mellanöstern, måste man ta ett beslut om huruvida lösningen ska bygga på antingen historia eller nutidsfakta.

Det är föga relevant att basera lösningen enbart på historisk fakta, för det skulle innebära att Israel skulle få ensamrätt att bestämma vilken del av Mellanöstern den judiska staten vill ha – judarna var ju på plats långt innan Islam ens existerade. Alltså måste lösningen vara mer pragmatisk, eftersom världen idag inte ser ut som den gjorde när judarna besatte hela detta område och muslimer inte ens var uppfunna; gränserna bör därför beakta de befolkningscentra för respektive folk som finns idag.

Arafat förespråkar att alla judar ska utvisas från hans tilltänkta land eftersom de har kommit dit under modern tid – men han tycks ha glömt att Brittiska Mandatet Palestinas arabiska befolkning fördubblades genom invandring under 30- och 40-talen. Vid exakt vilket datum vill han att nutidshistoria ska börja för att principen om boenderätt ska vägas i argumentet?

En femtedel av Israels befolkning består av palestinska araber. Därtill kräver Arafat att de palestinska araber som vill, fritt ska få invandra till Israel. Denna obalans utgör inte ett seriöst inslag i letande efter en lösning. Arafats karta över det framtida Palestina sträcker sig ”från floden till havet” som han själv uttrycker det – alltså från Jordanfloden till Medelhavet. Det mesta av det området består dock av Israel. Arafat leder – återigen – sitt folk in i en återvändsgränd där ingen utväg finns som inte av hävd inbegriper motpartens absoluta undergång.

Ska en lösning av Mellanösternkonflikten komma till stånd och sättas i ett vidare perspektiv för att skapa en blomstrande framtid, måste det baseras på den dagsaktuella demografiska situationen.

Arafat får därför bestämma sig för om det är gränsen eller befolkningen som ska flyttas för att skapa två stater sida vid sida.

Israel accepterade delningsplanen för skapandet av två stater redan 1948. Israel förstod vikten av att kompromissa för att överleva. Israel accepterade en delningsplan som gav landet en i stort sett oförsvarbar gräns – därför att man ville visa världen och i synnerhet de arabiska grannländerna att man var mån om en fredlig framtid i samexistens. Grannarnas svar var en koncentrerad attack, fem anfallande arméer samt inhemsk palestinskarabisk terror – då som nu. Israels värsta farhågor besannades: den föreslagna – och ändå av Israel accepterade – gränsen var helt oförsvarbar. Nu vill Arafat, efter att ha utlyst sin intifada som svar på Ehud Baraks erbjudande om fred och självständighet för tre år sedan, att Israel ska tvingas tillbaka till samma oförsvarbara gräns.

Yasser Arafat är inte tillräckligt flexibel för att anpassa sig till den nya världen. Palestinierna, som väntat sedan 1948 på sin självständighet och som fortfarande nekas detta av en ledare som inte förstår vikten av flexibilitet, behöver en ledare med en gångbar vision för framtiden.
Den som saknar förmågan att lära sig av historien är dömd att upprepa den. Men regionen tål inte hur många upprepade misslyckanden som helst.