Archive for December, 2003

En säker framtid kräver balans

Måndag, December 15th, 2003
Söndag den 14:e december 2003 var en historisk dag. Den ledare som under flera år beordrat en plågsam död för oräkneliga civila, den envåldshärskare som lett sitt eget folk i fördärv efter flera års korruption och misskötsel av de tillgängliga resurserna, den ledargestalt som under oräkneliga år vältrade sig i lyx medan folket svalt, satt nu tyst och med nedslagen blick, långt från pressens kameror.

Detta är alltså dagens Yasser Arafat, som söndagen den 14:e december inte ville bli påmind om sitt heliga löfte till Saddam Hussein om att de tillsammans ’på vita springare ska rida in i Jerusalem på segerns dag efter att gemensamt ha skickat en miljon självmordsbombare för att röja vägen dit’.

Denna dödsdyrkans kult har ingen plats i den moderna världen. När nyheten om att Saddam tillfångatagits blev känd, hölls sorgeparader i Gaza och på Västbanken. Den chockade Arafat lät meddela att slutet på den dödsbringande alliansen med Saddam Hussein signalerade en ”sorgens dag”. Medan en samstämmig värld förenades i en lättnadens suck över att massmördaren nu äntligen var gripen, medan offentliga kommentarer världen över uttryckte en försiktig förhoppning om att det sargade Irak nu kanske kunde börja läka sina sår och förena sina inhemska krafter för en bättre framtid, sörjde istället Palestinska Myndigheten.

Arafat fortsätter envisas med sitt krav att inga judar får lov att bedja vid sina helgedomar såsom Rakels grav eftersom dessa står på ”arabisk mark”. Samtidigt kräver han ensamrätt att styra över det området i Jerusalems kärna som kontrollerar Västra Muren, judendomens allra heligaste plats. Arafat fortsätter kräva att Palestinaaraber ska få rätten att invandra till Israel i utbyte mot fred, samtidigt som judar som befolkar delar av Västbanken ska avhysas eftersom de bor på arabisk mark. Arafat protesterar mot byggandet av Israels säkerhetsbarriär, samtidigt som han genom skolböcker, TV-program och tidningar uppmuntrar sitt folk att ge sina liv i självmordsbombningar mot civila israeler. I en föränderlig värld där demokrati, respekt och ansvar står i fokus, framstår Arafat som alltmer verklighetsfrämmande.

Stegen mot demokrati i såväl Afghanistan som Irak ger viktiga öppningar för förändringar till det bättre i en stor del av världen där mänskliga rättigheter och demokrati av tradition har varit bristvaror. Om världen ska få en chans att bevittna lika omvälvande förändringar i Mellanöstern, måste man ta ett beslut om huruvida lösningen ska bygga på antingen historia eller nutidsfakta.

Det är föga relevant att basera lösningen enbart på historisk fakta, för det skulle innebära att Israel skulle få ensamrätt att bestämma vilken del av Mellanöstern den judiska staten vill ha – judarna var ju på plats långt innan Islam ens existerade. Alltså måste lösningen vara mer pragmatisk, eftersom världen idag inte ser ut som den gjorde när judarna besatte hela detta område och muslimer inte ens var uppfunna; gränserna bör därför beakta de befolkningscentra för respektive folk som finns idag.

Arafat förespråkar att alla judar ska utvisas från hans tilltänkta land eftersom de har kommit dit under modern tid – men han tycks ha glömt att Brittiska Mandatet Palestinas arabiska befolkning fördubblades genom invandring under 30- och 40-talen. Vid exakt vilket datum vill han att nutidshistoria ska börja för att principen om boenderätt ska vägas i argumentet?

En femtedel av Israels befolkning består av palestinska araber. Därtill kräver Arafat att de palestinska araber som vill, fritt ska få invandra till Israel. Denna obalans utgör inte ett seriöst inslag i letande efter en lösning. Arafats karta över det framtida Palestina sträcker sig ”från floden till havet” som han själv uttrycker det – alltså från Jordanfloden till Medelhavet. Det mesta av det området består dock av Israel. Arafat leder – återigen – sitt folk in i en återvändsgränd där ingen utväg finns som inte av hävd inbegriper motpartens absoluta undergång.

Ska en lösning av Mellanösternkonflikten komma till stånd och sättas i ett vidare perspektiv för att skapa en blomstrande framtid, måste det baseras på den dagsaktuella demografiska situationen.

Arafat får därför bestämma sig för om det är gränsen eller befolkningen som ska flyttas för att skapa två stater sida vid sida.

Israel accepterade delningsplanen för skapandet av två stater redan 1948. Israel förstod vikten av att kompromissa för att överleva. Israel accepterade en delningsplan som gav landet en i stort sett oförsvarbar gräns – därför att man ville visa världen och i synnerhet de arabiska grannländerna att man var mån om en fredlig framtid i samexistens. Grannarnas svar var en koncentrerad attack, fem anfallande arméer samt inhemsk palestinskarabisk terror – då som nu. Israels värsta farhågor besannades: den föreslagna – och ändå av Israel accepterade – gränsen var helt oförsvarbar. Nu vill Arafat, efter att ha utlyst sin intifada som svar på Ehud Baraks erbjudande om fred och självständighet för tre år sedan, att Israel ska tvingas tillbaka till samma oförsvarbara gräns.

Yasser Arafat är inte tillräckligt flexibel för att anpassa sig till den nya världen. Palestinierna, som väntat sedan 1948 på sin självständighet och som fortfarande nekas detta av en ledare som inte förstår vikten av flexibilitet, behöver en ledare med en gångbar vision för framtiden.
Den som saknar förmågan att lära sig av historien är dömd att upprepa den. Men regionen tål inte hur många upprepade misslyckanden som helst.

Israels "gettostängsel"

Tisdag, December 9th, 2003
Ett gettostängsel håller på att byggas i Israel. Palestinier och övriga arabvärlden kallar den för apartheidmur och menar då att palestinska araber låses in bakom den, men barriärens rätta namn är ”Arafats stängsel”. För det är Yasser Arafat som har tvingat fram den genom en oupphörlig terrorkampanj mot den judiska staten.

För 60 år sedan tvingade nazisterna sina judiska fångar att betala för sin egen undergång: judarna skulle först lämna ifrån sig sina ägodelar, sedan gräva sina egna gravar, och därefter hoppa i eller bli nedskjutna vid randen till de färska gravarna. På samma sätt tvingar Arafat, Hamas, Islamisk Jihad och övriga palestinska terrorister den judiska staten att först betala för sin egen barriär, för att sedan långsamt kväva judarna inuti det inhägnade området. Byggnadsmaterialet de använder heter ”terror”.

Att ett getto byggs är det sålunda inget tvivel om. Meningarna går dock isär om vem som sitter på insidan, och vem som vaktar på utsidan. En titt på regionens karta visar ett Israel med en befolkning på 6 miljoner sittande inlåsta med fiender runt om och med endast en öppning bakom ryggen – Medelhavets djupa vatten.

Denna smala landremsa – som inte mäter mer än 10 km vid sin smalaste punkt – omges av en vidsträckt båge med 22 arabiska länder med en sammanlagd befolkning på ungefär 300 miljoner. Plus en muslimsk värld som sträcker sig långt utanför regionen hela vägen till Asien. Samtliga dessa länder stöder den härskande Arafatdoktrinen att den judiska staten ska uppslukas av den omgivande muslimska världen.

Ett getto? Absolut. Men det är Arafat som är gettostängslets arkitekt.

Lider palestinska araber av Arafats gettostängsel? Självklart.
Bryr han sig? Inte ett dugg – inget pris är för högt att betala för ett juderent Palestina.
Finns det en lösning? Naturligtvis:

Stopp för palestinsk terror.
Stopp för antisemitisk indoktrinering och uppvigling i den arabiska världen, inklusive i statliga läromedel.
Stopp för det automatiska anti-israeliska mandatet i FN.
Stopp för den arabiska världens konstanta vägran att erkänna och förhandla med Israel.
Stopp därefter på säkerhetsbarriärens byggande då barriären inte längre behövs.

Ett Mellanöstern utan Arafat och hans verktyg Hamas och Islamisk Jihad är det viktigaste steget mot ett Mellanöstern utan säkerhetsbarriär.

Israel har aldrig accepterats

Måndag, December 8th, 2003
Kristian Svenberg efterlyser tips om broar av samförstånd i Mellanöstern. Han missade poängen att sådana broar bara kan byggas på fundament av ärlighet och objektivitet.

Enligt Svenberg orsakas problemen av Israels ockupation av Västbanken och Gazaremsan år 1967. Han ignorerar den konstanta palestinska terrorn mot de judiska invånarna fram till 1948. Han ignorerar attackerna från palestinierna och fem arabiska arméer år 1948. Förutspådde de Israels ockupation redan flera decennier tidigare? Svenberg blandar ihop orsak och verkan i försöket att rättfärdiga panarabiska ambitioner.

Detta är en konflikt förd av en arabisk-muslimsk omgivning som aldrig förlikat sig med tanken på judisk närvaro i Mellanöstern.

Brobygge är inte ”ett vackert ord”, brobygge är att acceptera sanningen. Brobygge är det som föranledde Israel att acceptera FN:s delningsplan redan år 1948, som skulle gett de palestinska araberna en självständigt stat bredvid Israel redan då. Svaret blev terror och fem anfallande arabiska arméer. Brobygge är det som ledde till Osloprocessen. Palestinierna kunde redan ha haft sitt land och sitt oberoende. Men Arafat ville inte det, han hade inte gett upp tanken på ett Palestina som sträcker sig ”mellan floden och havet” som han själv uttrycker det: alltså mellan Jordanfloden och Medelhavet.

Det mesta av det området utgörs dock av Israel. När förnuftiga människor pratar om brobygge, handlar det om broar mellan folken. Inte ett bygge som leder israelerna rakt ut i Medelhavet.