Archive for November, 2003

Skyddsmandat för israeliska barn krossades i FN

Lördag, November 29th, 2003
Den 29:e november 2003 skrev Birgitta Elfström och Arne Malmgren en passionerad vädjan för palestiniernas rättigheter.

De skrev om hur palestinierna ”utsätts för otaliga brott mot mänskliga rättigheter” – men valde att inte nämna de brott mot mänskliga rättigheter de palestinska terroristerna först utfört mot försvarslösa israeliska civila – spädbarn i barnvagnar, skolbarn, middagsgäster, kafébesökare och synagogsbedjande.

De skrev att palestinierna ”utsätts för tortyr och annan omänsklig och förnedrande behandling” utan att dra sig till minnes hur till exempel en palestinsk folksamling lynchade – fullkomligt slet i små stycken – två obeväpnade israeliska soldater som hade sökt och fått skydd hos den palestinska polisen efter det att de av misstag tog fel väg in på palestinskt territorium.

De skrev därtill att många palestinier avrättas kallblodigt – men återigen valde de att inte nämna at de som medvetet spåras och dödas av den israeliska armén är de som kallblodigt sprängt dussintals israeliska civila i småbitar.

De skrev om att olivlundar mejas ner, men valde att inte nämna att det är de olivlundar från vilka palestinska terrorister övar krypskytte mot israeliska barn på lekplatser, och att man dessutom hittat tunnlar för sprängämnessmuggling under dessa olivlundar.

Elfström och Malmgren vädjar om ett skyddsmandat för palestinierna, speciellt barnen, samma vecka som den automatiska arabiska majoriteten i FN krossade Israels första förslag till FN-resolution sedan 70-talet – en resolution som vädjade till omvärlden om skydd för israeliska barns fysiska liv och mentala hälsa. Resolutionen ville påkalla världssamfundets mangranna stöd för terrorns offer, men kapades av den automatiska antiisraeliska majoriteten. Israeliska barn döms att fortsätta leva under ständigt terrorhot. Tajmingen på Elfströms och Malmgrens ord är därför så olycklig det någonsin kan bli.

Vi som arbetar för att bygga broar för samförstånd och en fredlig framtid förstår vikten av att ha ett starkt fundament på bägge sidor för att inte bron ska kollapsa vid varje påfrestning. Objektiva fakta som belyser hela sanningen är ett minimikrav för att bygga starka fundament.

Att vinkla eller utelämna fakta hjälper inte till att bygga broar, utan istället till att försvaga varje försök till framsteg.

Växande judehat i Sverige

Torsdag, November 27th, 2003

Judehatet håller på att sprida sig i folkhemmet, fört fram av demografiska förändringar och massmediala felsteg.

Judehat – antisemitism – var under och strax efter andra världskriget ett stort problem, men ett problem som i upplysningens spår från 60- till 80-talet mer eller mindre försvann från scenen.

Idag pratar vi dock om ett delvis nytt fenomen. Tidigare kännetecknades antisemitism av nazisympati och extremism inom i huvudsak marginaliserade europeiska politiska rörelser, som dessutom tvingades mer eller mindre under jorden av en bred politisk sammanhållning och unison samhällelig avsky. Det nya judehatet är ett fenomen växande ur den nya demografiska situationen i Sverige likväl som i många andra länder.

Det nya judehatet signeras fanatisk islamism. Inte Islam, inte muslimer, utan fanatiker som missbrukar religion som förevändning för judehat. Dessa hatspridare representerar måhända Islam eller den arabiska världen lika lite som nazisterna kunde sägas representera alla tyskar, alla kristna eller alla européer. Men de märks, och motståndarna inom och utom de egna leden är märkbart fåordiga.

Antisemitismen påverkar situationen i Sverige mycket påtagligt, och Sveriges judiska minoritet utsätts i allt högre grad för ett allt öppnare och råare judehat. Det har inget med politik eller gränsdragningar i avlägsna länder att göra. Det som förenar samtliga dokumenterade attacker mot judar i vårt land är att det syns att offren är judar – de har precis kommit ut ur en synagoga, eller de bär en ’kippa’ (den traditionella huvudbonaden) eller har en Davidsstjärna runt halsen på precis samma sätt som kristna ofta bär ett smycke i form av ett kors runt halsen.

Judiska synagogor måste bevakas av polis vid religiösa högtider. Ingen annan religion i Sverige är så utsatt att dess utövare måste beskyddas av statsmakten under bönestunder. Det är ett skyddsbehov som i sig är ett talande mått på situationen för landets judar.

I svensk media skrivs det konsekvent om ”judiska bosättare” på Västbanken och i Gaza (inte ”israeliska bosättare”). Men det skrivs aldrig om ”muslimska terrorister” eller ”muslimska massmördare” när dessa spränger busslaster med judiska civila i Israel. Man svartmålar därigenom judarnas religion, pekar ut den som stötestenen i Mellanösternkonflikten. Judarnas religion utmålas som hindret mot Palestinaarabernas nationella aspirationer. Detta tyder antingen på brist på elementära kunskaper – eller också en medveten vilja att sudda ut denna nog så viktiga distinktion.

Men den del av svensk media som ägnar sig åt denna systematiserade indoktrinering är inte ensam om detta synsätt – det hämtar sin näring från Palestinska Myndighetens hemsidor, TV-program och tidningar. Och inte minst från skolorna, där en hel generation palestinska barn skolas i att förakta och mörda judar och israeler. Se till exempel skolböcker som ”Islamisk Utbildning för Nionde Klass”, s. 79; ”Vårt Arabiska Språk För Femte Klass”, s. 67; ”Den Nya Historien om Araberna och Världen”, s. 123 – läromedel som används varje dag i palestinska skolor. Men svensk media tycks inte våga påtala att detta pågår. Den tycks inte våga belysa länken mellan denna massindoktrinering och den tilltagande islamistiska antisemitismen som härjar i vårt samhälle.

I den stora allmänhetens ögon rättfärdigas alltmer Palestinaarabernas synsätt och de militanta islamisternas välregisserade industrialiserad masslakt på judarna i Israel just på grundval av denna skeva jämförelse mellan en judisk religion och en arabisk nationalpolitisk ideologi. Och denna massmediala stigmatisering och indoktrinering mot judarna börjar speglas i nationens psyke.

Konsekvenserna ser vi dagligen här hemma i Sverige. Onyanserad rapportering från Mellanöstern, förenklade politiska analyser och oblyg partiskhet i förening med historielöshet i vissa delar av svensk media gör det svårt att särskilja nyhetsförmedling från politisk kommentar. Man blandar friskt mellan koncepten ”judar” och ”israeler”, och skörden kommer i form av en hel generation svenskfödda ungdomar som inte vet bättre än att ”judarna bär skulden för allt”. Man behöver bara läsa vissa av de svenska hemsidorna som florerar på Internet för att förstå hur gravt problemet är – och hur det kommer att växa.

Problemet är inte bara onyanserad rapportering, utan även utebliven rapportering. Exempelvis hölls i Göteborg vecka 47 dels en utställning på Stadsbiblioteket om terror och dess offer, dels en utmärkt debatt mellan Israels ambassadör herr Zvi Mazel och PLO:s Skandinaviske representant, Dr Eugene Makhlouf, och dels en middag efteråt ordnad av fakulteten för utrikespolitiska studier. Göteborgs största tidning inbjöds att närvara och intervjua på samtliga dessa tillställningar men avböjde. Tre utmärkta tillfällen att visa för läsarna att det visst finns framsteg för fred, att ledande israeler och palestinier visst umgås i positiv anda här hemma. Men tidningen tackade nej till samtliga tillfällen. Fem dagar senare ägnades dock både framsidan och stort utrymme inne i tidningen åt det avsevärt mer Israelnegativa besöket av två israeler kritiska mot sitt lands politik.

Det är dags för svensk media att ta sitt ansvar och sluta medvetet färga det svenska samhället. Media ska rapportera nyheter, inte undanhålla dem. Media ska rapportera om tillståndet i nationen – även det besvärande tillståndet att Sverige håller på att förgiftas av gammal välkänd naziinspirerad judehat i ohelig förening med fanatisk islamistisk – INTE muslimskt – antisemitism. Som samhälle har vi inget problem med att uttrycka vår avsky för nazism. Men vi tycks inte vilja röra vid den lika avskyvärda fanatiska islamistiska antisemitismen. Dock finns denna nya antisemitism bland oss, och den bör belysas.

Sverige blundar för ett tilltagande problem mot en minoritet som har bott i landet i mer än 300 år. Det är dags att vakna innan katastrofen är ett faktum – signerad massmedial flathet eller i värsta fall medveten mediapolitik.

När Helle Klein inte besvarar frågor får man skriva till hennes överordnade

Tisdag, November 18th, 2003
Helle Klein svarar inte när hennes artiklar ifrågasätts. därför måste man skriva till någon med förnuft på Aftonbladet. Följande gick till Ingvar Persson.

Hej Ingvar,

Jag hade förväntat mig ett svar från Helle, men noterar att hon föredrar att du rensar upp bland hennes missuppfattningar.

Så till frågan: Påstår du att Mellanösterns historia började för 35 år sedan när Israel tågade in på Västbanken och i Gazaremsan? Är det endast så långt – eller kort – tillbaka dina perspektiv sträcker sig? Hade övertagandet av dessa områden inte föregåtts av någonting alls?

Ska vi på grund av just ditt snäva politiska perspektiv och din ovilja att erkänna historiska fakta, därför bortse från upprepade folkrättsvidriga, arabisk-palestinska och panarabiska försök att fördriva judarna från landet under hela dess historia? Ska vi bortse från Israels acceptans år 1948 av delningsplanen – som besvarades av 5 arabiska arméers anfall?

Ska vi ignorera det faktum att den muslimska världen – med de omringande arabiska länderna i spetsen – alltid har försökt skära bort Israel från världskartan? Att de gör det i sin religions namn? Att det är de arabiska länderna som talar om panarabisk makt, men att det plötsligt blir väldigt fel när Israel använder det uttrycket som araberna själva har myntat?

Jag är palestinier. Därför att min far var palestinier, och min mormor med för den delen. Det var judiska palestinier. Det fanns (och naturligtvis än idag finns) arabiska palestinier också, såväl muslimer som kristna. De allra flesta av dem invandrade till dåvarande Palestina från de omringande arabiska länderna i kölvattnet på den ekonomiska uppsving som judisk-palestinsk invandring och industrialisering skapade.

Du ondgör dig över ett icke-bevisat påstående att i Israel ”på allvar diskuteras attfördriva den palestinska befolkningen från Västbanken”. Hemsk tanke. Vill du eller Helle då tala om för Hebrons arabiska medborgare att de har en judisk minoritet boende vid en av judendomens heligaste platser, i stadens mitt, där de, judarna, massakreras och fördrivs för att staden skall vara ”juderein”?

Har då arabiska palestinier ensamrätt till namnet ”palestinier”? Vill du ha en kopia av min fars ID-kort där det står att han är palestinier? Nej, de är araber, eller rättare sagt efter de nutidshistoriska händelserna är de palestina-araber, men araber är de. Den dagen de får sitt land – vilket vi är många som vill att de ska få – kan de välja att kalla sig vad de vill. Och det landet som de både behöver och förtjänar kan de endast få med ett enda medel: slut på terror och slut på massaker på judiska civila.

Du är antingen otroligt naiv eller rent av medvetet vilseledande när du skriver att ”på samma sätt talar palestinska (och andra arabiska) ledare om judar snarare än om israeler”. Nej Ingvar, de gör det därför att det är precis det de menar: när de säger ”slakta alla judar varhelst i världen du finner dem”, menar de inte ”uniformsklädda och beväpnade Israeliska soldater varhelst du finner dem”. Bomberna vid synagogorna i Istanbul är bara det allra senaste i en lång rad händelser som visar på länken mellan arabledarnas ord och de resulterande massakrerna på judar världen över.

Du har betänkligheter över att ”en nationell konflikt växer till en konflikt mellan … civilisationer”. Det, snälla Ingvar, är precis vad det här är – en konflikt mellan civilisationer, för inget civiliserat folk beter sig så som Arafat, Hamas, Islamiska Jihad osv gör. Eller tycker du man kan betrakta självmordsbombningar – finansierat av miljarder kronor i bidrag som ”försvunnit” i Arafats fickor – som civiliserat?

Hoppas du meddelar Helle mina synpunkter.