Judehatet håller på att sprida sig i folkhemmet, fört fram av demografiska förändringar och massmediala felsteg.
Judehat – antisemitism – var under och strax efter andra världskriget ett stort problem, men ett problem som i upplysningens spår från 60- till 80-talet mer eller mindre försvann från scenen.
Idag pratar vi dock om ett delvis nytt fenomen. Tidigare kännetecknades antisemitism av nazisympati och extremism inom i huvudsak marginaliserade europeiska politiska rörelser, som dessutom tvingades mer eller mindre under jorden av en bred politisk sammanhållning och unison samhällelig avsky. Det nya judehatet är ett fenomen växande ur den nya demografiska situationen i Sverige likväl som i många andra länder.
Det nya judehatet signeras fanatisk islamism. Inte Islam, inte muslimer, utan fanatiker som missbrukar religion som förevändning för judehat. Dessa hatspridare representerar måhända Islam eller den arabiska världen lika lite som nazisterna kunde sägas representera alla tyskar, alla kristna eller alla européer. Men de märks, och motståndarna inom och utom de egna leden är märkbart fåordiga.
Antisemitismen påverkar situationen i Sverige mycket påtagligt, och Sveriges judiska minoritet utsätts i allt högre grad för ett allt öppnare och råare judehat. Det har inget med politik eller gränsdragningar i avlägsna länder att göra. Det som förenar samtliga dokumenterade attacker mot judar i vårt land är att det syns att offren är judar – de har precis kommit ut ur en synagoga, eller de bär en ’kippa’ (den traditionella huvudbonaden) eller har en Davidsstjärna runt halsen på precis samma sätt som kristna ofta bär ett smycke i form av ett kors runt halsen.
Judiska synagogor måste bevakas av polis vid religiösa högtider. Ingen annan religion i Sverige är så utsatt att dess utövare måste beskyddas av statsmakten under bönestunder. Det är ett skyddsbehov som i sig är ett talande mått på situationen för landets judar.
I svensk media skrivs det konsekvent om ”judiska bosättare” på Västbanken och i Gaza (inte ”israeliska bosättare”). Men det skrivs aldrig om ”muslimska terrorister” eller ”muslimska massmördare” när dessa spränger busslaster med judiska civila i Israel. Man svartmålar därigenom judarnas religion, pekar ut den som stötestenen i Mellanösternkonflikten. Judarnas religion utmålas som hindret mot Palestinaarabernas nationella aspirationer. Detta tyder antingen på brist på elementära kunskaper – eller också en medveten vilja att sudda ut denna nog så viktiga distinktion.
Men den del av svensk media som ägnar sig åt denna systematiserade indoktrinering är inte ensam om detta synsätt – det hämtar sin näring från Palestinska Myndighetens hemsidor, TV-program och tidningar. Och inte minst från skolorna, där en hel generation palestinska barn skolas i att förakta och mörda judar och israeler. Se till exempel skolböcker som ”Islamisk Utbildning för Nionde Klass”, s. 79; ”Vårt Arabiska Språk För Femte Klass”, s. 67; ”Den Nya Historien om Araberna och Världen”, s. 123 – läromedel som används varje dag i palestinska skolor. Men svensk media tycks inte våga påtala att detta pågår. Den tycks inte våga belysa länken mellan denna massindoktrinering och den tilltagande islamistiska antisemitismen som härjar i vårt samhälle.
I den stora allmänhetens ögon rättfärdigas alltmer Palestinaarabernas synsätt och de militanta islamisternas välregisserade industrialiserad masslakt på judarna i Israel just på grundval av denna skeva jämförelse mellan en judisk religion och en arabisk nationalpolitisk ideologi. Och denna massmediala stigmatisering och indoktrinering mot judarna börjar speglas i nationens psyke.
Konsekvenserna ser vi dagligen här hemma i Sverige. Onyanserad rapportering från Mellanöstern, förenklade politiska analyser och oblyg partiskhet i förening med historielöshet i vissa delar av svensk media gör det svårt att särskilja nyhetsförmedling från politisk kommentar. Man blandar friskt mellan koncepten ”judar” och ”israeler”, och skörden kommer i form av en hel generation svenskfödda ungdomar som inte vet bättre än att ”judarna bär skulden för allt”. Man behöver bara läsa vissa av de svenska hemsidorna som florerar på Internet för att förstå hur gravt problemet är – och hur det kommer att växa.
Problemet är inte bara onyanserad rapportering, utan även utebliven rapportering. Exempelvis hölls i Göteborg vecka 47 dels en utställning på Stadsbiblioteket om terror och dess offer, dels en utmärkt debatt mellan Israels ambassadör herr Zvi Mazel och PLO:s Skandinaviske representant, Dr Eugene Makhlouf, och dels en middag efteråt ordnad av fakulteten för utrikespolitiska studier. Göteborgs största tidning inbjöds att närvara och intervjua på samtliga dessa tillställningar men avböjde. Tre utmärkta tillfällen att visa för läsarna att det visst finns framsteg för fred, att ledande israeler och palestinier visst umgås i positiv anda här hemma. Men tidningen tackade nej till samtliga tillfällen. Fem dagar senare ägnades dock både framsidan och stort utrymme inne i tidningen åt det avsevärt mer Israelnegativa besöket av två israeler kritiska mot sitt lands politik.
Det är dags för svensk media att ta sitt ansvar och sluta medvetet färga det svenska samhället. Media ska rapportera nyheter, inte undanhålla dem. Media ska rapportera om tillståndet i nationen – även det besvärande tillståndet att Sverige håller på att förgiftas av gammal välkänd naziinspirerad judehat i ohelig förening med fanatisk islamistisk – INTE muslimskt – antisemitism. Som samhälle har vi inget problem med att uttrycka vår avsky för nazism. Men vi tycks inte vilja röra vid den lika avskyvärda fanatiska islamistiska antisemitismen. Dock finns denna nya antisemitism bland oss, och den bör belysas.
Sverige blundar för ett tilltagande problem mot en minoritet som har bott i landet i mer än 300 år. Det är dags att vakna innan katastrofen är ett faktum – signerad massmedial flathet eller i värsta fall medveten mediapolitik.
UNHCR vs UNRWA