Att vara jude i Sverige är förenad med fara

Sedan höstterminens början i augusti 2003 har min 13-åriga son blivit misshandlad och hotad 5 gånger på bussar och tåg – senast för en vecka sedan mitt framför mina ögon.

Anledningen? Han bär en Davidsstjärna runt halsen, som identifierar honom som jude. På samma sätt som kristna bär ett kors, muslimska damer bär en slöja, manliga sikher bär en turban, gifta hinduiska kvinnor bär en röd prick mitt på pannan. Samtliga min sons attackerare var unga muslimska killar. Ingen enda gång frågade hans attackerare om han var israel eller ens Israelvän – det räckte att han var jude. De skulle slutföra Hitlers jobb, alla judar är smutsiga och inte värdiga att andas samma luft som riktigt folk, han skulle knäböja inför överhögheten osv osv.

Och ändå påstår Lars Andersson i DNs debattforum att dylika händelser inte kan kallas för antisemitism eftersom ”både araber och judar är semiter”. Andersson fortsätter: ”Om (författaren) i stället skrivit antisionister skulle det hela vara mer förståligt.”

Min son attackerades inte för att han är sionist – hans muslimska attackerare bad inte om hans politiska åsikter. Som 13-åring, skulle det förvåna mig om han ens har några. Men jude är han, och det räcker tydligen. Men sådana som Lars Andersson medvetet blundar för vad som händer i det svenska samhället. De spenderar all sin energi på att klä om judehat med en massa finare namn.

Det ÄR antisemitism – eller judehat om man envisas med finurliga ordlekar – när judar attackeras för att de är judar. Ingen ordlek ändrar den saken.

Samtliga fall där vår son har blivit inblandad är rapporterade till polisen och ligger nu hos åklagaren.

Taggar: , , ,

Kommentarer är stängda.