Det kan aldrig bli en Palestina så länge Arafat styr

”Vägkartan för fred” är på fallrepet, och med den chansen för en ljusare framtid för både israeler och palestinier. Kartan för fred och samexistens begravas av primitiva härskare med korta perspektiv och själviska motiv.

Yasser Arafat påstår att vägkartans fall beror på israels vägran att tillmötesgå palestiniernas behov av eftergifter. Hamas, som den 19:e augusti sprängde 22 civila israeler till döds varav åtta småbarn – beskyller Israel för att ha startat våldsspiralen när Israel besvarade denna attack – ”det hela började när de slog tillbaka”. Palestiniernas egen premiärminister, Mahmud Abbas, anklagar Arafat för att bakbinda honom – han får inte ens befäl över säkerhetsstyrkorna för att få bukt med våldet: ”Antingen ger ni mig maktresurserna och stödjer min linje för en fredlig framtid, eller så återkallar ni mitt mandat,” sade Abbas till parlamentet den 5:e september.

Arafat har i flera decennier indoktrinerat sitt folk till att hata, en process som sker alltjämt i de palestinska skolorna och i media, bland annat med hjälp av svenska biståndspengar. Nu säger Arafat att eftersom den situation han har skapat är så labil, måste Israel ge honom ännu mer för att blidka de Hamasmördare som han har skapat, tränat och finansierat.

Israel avkrävs större eftergifter så att fredstrevande palestinier ledda av Mahmud Abbas inte ska dödas av Arafats blodtörstiga horder i ett palestinskt inbördeskrig. Nu ska Israel inte bara försvara sig själv mot Arafats och Hamas terrorangrepp, utan även förhindra det palestinska inbördeskriget som Arafat och Hamas hotar iscensätta om Abbas står emot.

På svenska kallas det för utpressning.

Men omvärlden tycks inte se någonting.
Man vill inte se Arafat som ett problem, utan som lösningen.
Man vill inte se honom som en terrorist, utan som en statsman.
Man vill inte se honom som en våldsfixerad kvarleva vars styre är kantad av ena misstaget efter det andra, utan som representant för en framtid av samexistens.

Men sanningen är att Israels historia har kantats av flera regeringar ledda av flera statsministrar täckande hela den politiska färgskalan från vänster genom mitten till höger. Många genombrott har gjorts under åren, inte minst Osloprocessen. Men allt har stupat till sist. Den enda palestinska motpart Israel haft hela tiden är just Arafat. Arafat är inte en del av problemet – han ÄR problemet.

Arafat slåss för sin politiska överlevnad – och hans folk offras. Tillsammans med Hamas siktar han inte på samexistens bredvid Israel – det kunde han ha haft redan för 3 år sedan – utan på hela landet Israel. Därför har Arafat noga övervakat uppbyggandet av Hamas. Han behöver dem i kampen att ”befria hela landet från Jordanfloden till Medelhavet” – (Sheikh Ikrama Sabri, Palestinska Myndighetens Mufti av Jerusalem). Hela Israel, med andra ord.

Arafat har lyckats övertyga västvärlden att det är HAN som är offret varje gång palestinier mördar judar i Israel: hade Israel bara gett det han kräver, hade fanatiska palestinier inte behövt mörda civila judar, och därigenom skulle Arafat vara president i ett suveränt land. Men den som efter planering medvetet använder ett vapen med avsikt att döda är skyldig till mord om offret dör. Den som medvetet levererar vapnet till den mordåtalade är skyldig till medhjälp. Det resonemanget anses gott nog för tillämpning i Sverige. Varför ska industrialiserat mord på judar bortförklaras när förövarna är palestinier ledda av Arafat och Hamas?

Mahmud Abbas representerar den enda vägen framåt. Det kräver att hindret Yasser Arafat en gång för alla fråntas möjligheten till fortsatt mord och terror. Arafats tro på sin egen politiska odödlighet får näring i västvärldens stöd och dess vägran att inse Hamas strategiska roll i hans våldslösning. Samtidigt kollapsar hans folk och deras vision om samexistens bredvid Israel.

Det är dags att avsluta ”Experiment Arafat-Hamas” innan Abbas krossas redan under hans första 100 dagar som premiärminister.