Archive for September, 2003

Det växande judehatet i Sverige

Tisdag, September 30th, 2003
Judehatet håller på att sprida sig i folkhemmet. Den skarpsynte kanske tycker att ordet ”åter” saknas, att ”Judehatet håller åter på att sprida sig i det svenska samhället”.

Både ja och nej. Ja, eftersom judehat – antisemitism – under och strax efter andra världskriget var ett stort problem, men ett problem som i upplysningens spår från 60- till 80-talet mer eller mindre försvann från scenen.

Nej, eftersom vi idag pratar om ett delvis nytt fenomen. Där det tidigare kännetecknades av nazisympati och extremism inom i huvudsak marginaliserade europeiska politiska rörelser, som dessutom tvingades mer eller mindre under jorden av en bred politisk sammanhållning och unison avsky från samhället självt, är det nya judehatet ett uttryck av den nya demografiska situationen i Sverige likväl som i många andra länder.

Det nya judehatet signeras fanatisk islamism. Inte Islam, inte muslimer, utan fanatiker som skyltar med sin religion som förevändning för judehat. Dessa fanatiska hatspridare representerar måhända Islam eller den arabiska världen lika lite som nazisterna kan sägas representera alla tyskar, alla kristna eller alla européer. Men de märks, och motståndarna inom och utom de egna leden är märkbart fåordiga.

Antisemitismen påverkar situationen i Sverige mycket påtagligt. Några få axplock:

En 13-årig pojke lämnar en synagoga efter gudstjänsten och åtföljs av två killar, ca 16 år gamla. De ropar efter honom att de ska döda judesvinet, att det var synd att inte Hitler fick slutföra sitt jobb och så vidare. Den 13-åriga pojken har lärt sig att inte svara på sådan provokation, han fortsätter att gå. De två killarna ställer sig då framför honom och börjar slå honom för att han ”inte har rätt att gå på samma gata som riktigt folk”. Pojken slår tillbaka så hårt han någonsin kan, och springer i det efterföljande tumultet därifrån till busshållplatsen där det finns mycket folk.

Två äldre damer beställer taxi hemifrån. Den kommer, de tar plats och ger chauffören adressen dit de vill bli körda. Chauffören tvärnitar och beordrar damerna att omedelbart lämna hans bil – de ville bli körda till synagogan och han som rättrogen muslim tänker inte ha judar i sin bil eller köra till en judisk adress.

En judisk kille blir attackerad på öppen gata för att han bär en kippa – den judiska huvudbonaden. Hans ”brott” – att skylta med sin judiska identitet. Ingen i omgivningen ingriper.

En 14-årig judinna blir utskälld av sina klasskamrater för att ”ni har inte i Palestina att göra”. Tjejen är född och uppvuxen och har bott hela sitt liv i Sverige.

Ett judiskt skolbarn som bär en Davidsstjärna – ett judiskt tecken som bärs på samma sätt som kristna bär en kors på en kedja runt halsen – blir beordrad av en äldre kille att knäböja inför honom. Motiveringen är att det ”smutsiga judesvinet” ska veta vem det är som styr. Ingen i omgivningen reagerar.

En klass sjuåringar är på bussresa. Plötsligt viker sig en pojke dubbelt och håller armen för ögonen. Läraren är mycket orolig och vill tillkalla ambulans, men det är ingen hälsofara – pojken vill bara värja sig för synden att oavsiktligt se den byggnad som bussen just nu kör förbi – ett judiskt kapell vid en judisk begravningsplats. Pojkens föräldrar har tidigare sagt honom att om han ser en Davidsstjärna (som ju fanns på kapellets tak) kommer han att för evigt brinna i helvetet. Pojken har påbrå från Mellanöstern men är född och uppvuxen i Sverige.

På en schackklubb talar tre äldre killar om för en yngre klubbkamrat av judisk börd att de ångrar att Hitler inte fick chansen att göra färdigt sitt jobb med judarna, och att de ska fortsätta arbetet. En av killarna säger helt öppet att han är nazist, de andra att de är muslimska antisemiter. Klubbens tränare, som blir informerad om händelsen, säger att det inte är något att orda över, att det ”hör bara till tonåringars tuffa jargong”, och att om man inte gillar atmosfären är det fritt fram att söka till en annan klubb.

Dagen efter det att World Trade Center rammades av två flygplan, förklarar läraren i en mellanstadieklass att visst är det en hemsk händelse, men att alla måste förstå den globala arabiska vreden mot allt amerikanskt eftersom amerikanerna hade ju tagit ett arabiskt land och gett det till judarna efter andra världskriget.

Judiska synagogor måste bevakas av polis vid de religiösa högtiderna. Ingen annan religion i Sverige är så utsatt att dess utövare måste beskyddas av statsmakten under bönestunder. Det är ett skyddsbehov som i sig är ett talande mått på situationen för landets judar.

I svensk media skrivs det konsekvent om ”judiska bosättare” på Västbanken och i Gaza (inte ”israeliska bosättare”). Men det skrivs aldrig om ”muslimska terrorister” eller ”muslimska massmördare” när dessa spränger busslaster med judiska civila i Israel. Man svartmålar därigenom judarnas religion, pekar ut den som stötestenen i Mellanösternkonflikten. Judarnas religion utmålas som hindret mot Palestinaarabernas nationella aspirationer. Detta tyder antingen på vissa svenska journalisters brist på elementära kunskaper – eller också en medveten vilja att sudda ut denna nog så viktiga distinktion för att därigenom spä på ett spirande judehat.

Men den del av svensk media som ägnar sig åt denna systematiserade indoktrineringen är inte ensam om detta synsätt – det hämtar sin näring från Palestinska Myndighetens hemsidor, TV-program och tidningar. Och inte minst från skolorna, där en hel generation palestinska barn skolas i att förakta och mörda judar och israeler. Se till exempel skolböcker som ”Islamisk Utbildning för Nionde Klass”, s. 79; ”Vårt Arabiska Språk För Femte Klass”, s. 67; ”Den Nya Historien om Araberna och Världen”, s. 123 – skolböcker som används varje dag i palestinska skolor. Men svensk media tycks inte våga påtala att detta pågår. Den tycks inte våga belysa länken mellan denna massindoktrinering och den tilltagande arabisk-muslimska antisemitismen som härjar i vårt samhälle.

I den stora allmänhetens ögon rättfärdigas alltmer Palestinaarabernas synsätt och de militanta palestiniernas välregisserade industrialiserad masslakt på judarna i Israel just på grundval av denna skeva jämförelse mellan en judisk religion och en arabisk nationalpolitisk ideologi. Denna massmediala stigmatisering och indoktrinering mot judarna kan inte fortsätta utan att det får konsekvenser för nationens psyke.

Och konsekvenserna ser vi dagligen här hemma i Sverige. Onyanserad rapportering från Mellanöstern, förenklade politiska analyser och oblyg partiskhet i förening med historielöshet i stora delar av svensk media gör det svårt att särskilja nyhetsförmedling från politisk kommentar. Man blandar friskt mellan koncepten ”judar” och ”israeler”, och skörden kommer i form av en hel generation svenska ungdomar som inte vet bättre än att ”judarna bär skulden för allt”. Man behöver bara läsa vissa av de svenska hemsidorna som florerar på Internet för att förstå hur gravt problemet är – och hur det kommer att växa. Den flerfaldigt dömda antisemiten Ahmed Ramis verksamhet är bara ett av många exempel i genren massindoktrinering av svenska ungdomar.

Svenska judar attackeras och skadas dagligen. Av ingen annan anledning än att de är judar. Det är dags för svensk media att ta sitt ansvar och sluta medvetet färga det svenska samhället. Media ska rapportera nyheter, inte skapa dem. Media ska rapportera om tillståndet i nationen – även det besvärande tillståndet att Sverige håller på att förgiftas av gammal välkänd naziinspirerad judehat i ohelig förening med nyväckt islamistisk antisemitism. Som samhälle har vi inget problem med att uttrycka vår avsky för nazism. Men vi tycks inte vilja röra vid den lika avskyvärda fanatiska muslimska och arabiska antisemitismen. Dock finns denna nya antisemitism bland oss, och samhället behöver belysa den – med media i täten.

Om medierna inte lyckas reglera sig själv, är det dags för våra politiker att ställa upp och tvinga fram en grundlig förändring i medias attityd. Sverige blundar för ett tilltagande problem mot en minoritet som har bott i landet i mer än 300 år.

Det är dags att vakna innan katastrofen är ett faktum – signerad massmedial flathet eller i värsta fall medveten mediepolitik.

Ensidighet i synen på terror. Med all anledning.

Fredag, September 19th, 2003

Mats KG Johansson skriver i Dagen att jag ”ser tyvärr bara den ena sidans terror”. Det håller jag helt och hållet med om.

Anledningen är mycket enkel: terrorn i Mellanöstern utövas av enbart en sida – den palestinska – och den riktas medvetet och urskillningslöst mot judiska israeliska civila – män, kvinnor och barn. Helst på bussar.

Att medvetet sikta på civila för att vinna politiska framgångar kallas för terror. Om civila dödas oavsiktligt när det egentliga målet är en tungt belastad kriminell, en mördare, en terrorist, är det oerhört beklagligt och alltid – alltid – en tragedi, men det ändrar inte svenska språket eller dess definition på ”terror” bara för att Johansson vill det. Däri ligger skillnaden mellan palestinier som medvetet mejar ner eller spränger 15 judiska civila i luften och skadar 80 till, å ena sidan, och Israel som mycket beklagligt dödar en och annan oskyldig civil i jakten på de terrorister som har utvecklat industriellt mord på judar till en framgångsrik ekonomisk entreprenad – med logistiskt och finansiellt stöd från bland andra Iran, Syrien och Saudi Arabien (och tidigare Irak).

Johansson skriver mycket avslöjande att ”den 21 augusti slog Israel till och mördade Isma’il Abu-Shanad”. Mördade? Kanske blir det lättare att svälja även denna språkliga kullerbytta om det någonstans i Johanssons artikel – bara en endaste gång – hade stått att palestinier har ”mördat” civila israeler. Men ordet förekommer inte – palestinier tycks aldrig kunna ”mörda” israeliska judar. Det brutala uttrycket tycks förbehållet de stygga judarna i Israel.

Men vi har varit med förr om denna systematiserade indoktrineringen, denna vilja att skapa en regel för judarna och en helt annan för övriga. Sist minns vi det från drygt 60 år tillbaka. Men Johansson är inte ensam om detta synsätt – det hämtar sin näring från Palestinska Myndighetens hemsidor, TV-program och tidningar. Och inte minst från skolorna, där en hel generation palestinska barn skolas i att förakta och mörda judar och israeler. Se till exempel skolböcker som ”Islamisk Utbildning för Nionde Klass”, s. 79; ”Vårt Arabiska Språk För Femte Klass”, s. 67; ”Den Nya Historien om Araberna och Världen”, s. 123 – skolböcker som används varje dag i palestinska skolor.

Det är mycket signifikant att Johansson faktiskt kan citera flera israeliska opinionsmakare som uttalar klar kritik mot den nuvarande israeliska regeringens politik, men han kan inte uppvisa någon enda kritisk palestinsk röst som vågar ha en annan åsikt än den som tillåtits av Arafat.

Och precis där ligger problemet: så fort hindret Arafat och hans brutala verktyg Hamas avlägsnas från navet i det palestinska styret – och man kan fråga Mahmud Abbas hur stora utsikterna är för detta – kommer problemen att lösa sig. Därför att det måste. Därför att det vill båda palestinier och israeler – de som mer moget ser på framtiden istället för att som Johansson identifiera sig med bakåtsträvande mörka krafter.

Verklighet kontra fakta – som alltid

Måndag, September 15th, 2003

På sida 131 i SVT Text-TV 030915 står följande:

En palestinsk pojke sköts ihjäl av israeliska soldater vid Atarotflygplatsen i norra Jerusalem i går när han och andra demonstrerade.”

Problemet med storyn är att den inte stämmer med verkligheten. Pojken sköts inte för att han demonstrerade, utan för att han tillsammans med flera andra människor bröt sig in på flygplatsområdet genom att klippa ett hål i säkerhetsstängslet. När de blev ombedda att avlägsna sig och vägrade, öppnade soldaterna varningseld mot marken varvid pojken träffades och senare dog av skadorna.

På Text-TV låter det som om han sköts för att han demonstrerade. Att demonstrera är helt laglig i Israel; att bryta genom säkerhetsstängsel på en flygplats efter 11 september är allt annat än laglig eller ens förnuftig – var som helst i världen. Man kan förstås även undra vilka sorts vuxna det är som uppmuntrar sina barn att delta i sådana ”demonstrationer” i kölvattnet på september 11.