Låt inte våldsförespråkarna ta över

Låt inte våldsförespråkarna ta över:
Thomas Hammarberg spär på våldet i Mellanöstern

Israels Ariel Sharon fortsätter samtalen med palestiniernas Abu Mazen trots självmordsbombningar. Enligt Palmecentrets Thomas Hammarberg måste Israel på förhand acceptera samtliga palestinska krav för att överhuvudtaget ges rätten att närvara vid förhandlingsbordet. Israels vägran att gå med på dessa villkor rättfärdigar fortsatt palestinskt våld.

”Förhandla: överlägga i syfte att utarbeta överenskommelse av kompromisstyp.”
Definitionen återfinns i Nordstedts Stora Svenska Ordbok. Ändå skriver Palmecentrets Thomas Hammarberg på ett sätt som ifrågasätter hans förståelse av ordets innebörd (GP Debatt 030520). Efter 5 palestinska självmordsbombningar i Israel inom loppet av 48 timmar, väljer Hammarberg en rubrik ”Låt inte våldsmännen ta över” – men med en bild av Israels premiärminister Ariel Sharon under rubriken. En logisk kullerbytta som tar omvänd argumentering till helt absurda höjder.

Hammarberg kritiserar Israels vägran att i förväg och utan förbehåll acceptera ”vägkartan” i sin helhet. Detta kallar han för att ”underminera fredsprocessen” – det visar på Israels ovilja att förhandla. ”Att vägra ens diskutera detta är att sabotera fredsförsöken” skriver Hammarberg lite senare i sin artikel. Då syftar han på flyktingarna, men det är principen som är kärnan – att vägra diskutera är likställt med sabotage.

Palestiniernas lika bestämda krav att Israel ovillkorligen måste acceptera samtliga punkter i vägkartan ses dock inte av Hammarberg som något tecken på ovilja att förhandla – där är det ett tecken på beslutsamhet. Inga kraftiga fördömanden om ”att vägra ens diskutera (ett alternativ) är att sabotera fredsförsöken”.

Historiskt sett finns åtskilliga situationer där en definition tillämpats för judar och en helt annan för icke-judar – situationer som har lett till katastrofer för det judiska folket. Hammarberg har kanske inte läst de historieböckerna.

Fem palestinska självmordsbombningar inom loppet av 48 timmar, och Sharon upprepar sin ståndpunkt att han fortsätter att hålla alla dörrar öppna för Abu Mazen. Detta rimmar illa med Hammarbergs påstående om att Sharon inte vikit från sitt tidigare krav på ”absolut lugn som villkor för att förhandla”. Hammarbergs selektiva blindhet tycks sålunda inte gälla enbart historia, utan även nutida fakta. Inklusive fakta som att de senaste bombningarna egentligen inte är riktade mot Israel, utan utgör ett varningsskott från Hamas och Islamiska Jihad mot Palestinska Myndigheten – men där som vanligt judiskt blod offras i de interna palestinska maktkamperna.

För Hammarberg är ett minikrav att Abu Mazen måste ”kunna visa något enda resultat av fredsarbetet” – därför är det så viktigt att Israel ger honom något. Annars får inte Abu Mazen sitt folks stöd. Israels judar behöver dock tydligen inte se ”något enda resultat av fredsarbetet” – som exempelvis möjligheten att kunna ta sig till skola, daghem, arbete utan att bli sprängd i luften. Om den judiska staten insisterar på ett goodwilltecken som undanröjer denna dagliga fara, då visar man hårdnackat motstånd mot fred. En definition för judarna, en annan för övriga. Måhända är det inte det som Hammarberg förespråkar, men lyxen att avsäga sig ansvaret för effekterna av ens ord och aktioner är ett privilegium som är få förunnat.

Hammarberg talar varmt för palestiniernas rätt att bosätta sig i Israel. Han syftar på de ”700,000 palestinier (som) drevs, skrämdes eller lockades iväg från sina hem”. Hammarberg talar dock inte alls om upphovet till denna tragedi: att de invaderande arabiska arméerna beordrade de arabiska invånarna att utrymma området för att förenkla invasionen och krossandet av den judiska staten. Detta trots att Israel utan förbehåll accepterade delningsplanen som skulle ge såväl palestinska judar som palestinska araber varsitt självständigt land. Idag, 55 år senare, pratar Hammarberg om nödvändigheten av att Israel utan förbehåll accepterar villkoren. En märklig förhållning till historisk fakta.

Betyder ovanstående att de palestinska flyktingarna och deras ättlingar för evigt är dömda att leva i misär hos sina egna arabiska bröder, så som de hållits fångna under 5 decennier? Inte alls: med lite välvilja från dessa arabiska bröder kunde de integreras där de bor – på samma sätt som judiska flyktingar från arabländerna togs emot av Israel och integrerades. Med lite välvilja kunde Hammarberg göra det enda ärliga och upplysa om det som han vet är sanningen – att Israel har garanterat att bekosta flyktingarnas integration där de bor eller att bekosta deras flytt till ett framtida Palestina. Trots att inget arabland någonsin erbjudit sig att göra motsvarande för Israel.

Vi pratar förstås om ett Palestina som skapas sida vid sida med – inte istället för – Israel. En titt på vilken palestinsk skolbok som helst belyser dock hur palestinska myndigheten (som ju ansvarar för skolundervisningen) ser på framtiden – Israel finns inte, hela området mellan Medelhavet och Döda Havet benämns Palestina.

Är det den här sortens ”förhandlingsvilja” som Hammarberg förespråkar? Indoktrinering, att skapa ”fakta” i hjärnan på varje litet barn så att en ändring blir omöjlig att genomföra när de blir vuxna?

Fem självmordsbomber i Israel inom loppet av 48 timmar. ”Låt inte våldsmännen ta över” skriver Thomas Hammarberg. Med en obeskrivlig smaklöshet väljer man att para ihop rubriken med en bild på offrens premiärminister, Ariel Sharon.

Läsarna väntar fortfarande på att Thomas Hammarberg ska upplysa om vilka av dessa fem självmordsbombare som skickades av Ariel Sharon. För Hammarberg nämner inte Arafat, Hamas eller Islamisk Jihad med ett enda ord.