”Krigets syfte var att gynna Israel.”
Kommentaren fälls av Joseph Samaha, chefredaktör på Libanons största dagstidning al-Safir. Han betecknas av Expressen som ett ”mycket respekterat namn i hela arabvärlden” och i vissa andra länders intellektuella kretsar. Läsaren uppmuntras därför att ta allt herr Samaha skriver på största allvar och utan invändning.
Likväl finns det flera skäl till invändning mot det som herr Samaha skriver. Först och främst är det svårt att få ett ordentligt grepp om vad som krävs för att bli ”mycket respekterat” som skribent i de delarna av världen där Samaha åtnjuter detta rykte. Det brukliga är att obestridd fakta bör spela en framträdande roll. Samaha skriver att kriget mot Saddam Husseins regim leddes av USA och England. Mig veterligen har inte England vare sig armé, flotta eller flygvapen. England har visserligen poliser och trafikpoliser, men dessa får inte ens arbeta i Skottland, Wales eller Nordirland, och de är inte beväpnade. Möjligen menade experten Samaha att USAs lierade mot Saddam var Storbritannien, men det är svårt att ta skribenten på allvar när fundamentet börjar svika redan på en sådan elementär nivå.
Samaha skriver, i ett skolexemplar av bakvänd logik, att ”om (massförstörelsevapen) hittas skulle det betyda att inspektionsarbetet, om det fått fortsätta, skulle avgjort saken”. Samaha skriver inte hur många fler år han föreslår att inspektionsarbetet skulle få fortsätta. Han är uppenbarligen av den uppfattning att de många åren som inspektionerna pågick inte räckte, och att Saddam borde getts flera år till för att fortsätta sin katt-och-råtta lek med världssamfundet.
Samaha – som medger att han skriver sin artikel ur en arabisk synvinkel – fortsätter att analysera krigets bakgrund och kommer till den anmärkningsvärda slutsatsen att USAs politik bestäms av ”den grupp som lever i symbios med högerpartiet Likuds politik i Israel”. En mycket egensinnig tolkning, då Israel aldrig tidigare i sin historia varit under större press från amerikanerna än nu att en gång för alla göra riktigt avkall på decennielånga principer i utbyte mot en omfattande lösning av sina tvister med både palestinaaraberna och resten av arabvärlden.
Med den nya Mellanöstern som framträder i spåret på Saddams fall, har aldrig utsikterna för en sann och varaktig fred varit bättre. Israel kommer inte att kunna tvinga fram några som helst eftergifter från sina arabiska grannar utan att själv vara med och betala en del av priset i form av tillbakadraganden – därtill kommer inte vare sig USA eller resten av omvärlden att acceptera något annat än ärliga och banbrytande eftergifter från samtliga inblandade. Kraften att framtvinga dessa smärtsamma eftergifter har vi sett prov på i Saddams Irak, och Sharon hade varit mycket oklok om han inte insåg det.
Men det gör han, och det vet sannolikt även den prisade intellektuelle Samaha. Vari ligger då meningsskiljaktigheterna? Ja, som Samaha mycket väl vet, handlar det inte om ”om” utan om ”hur mycket”. Att skriva som han gör är inget annat än ytterligare ett exempel på den urgamla panarabiska vägran att acceptera Israels rätt till existens. I det heliga kriget är alla medel tillåtna, och en fortsatt press på allt israeliskt – i synnerhet dess existensberättigande – genom dylika snedvridna tolkningar är bara ytterligare ett användbart verktyg.
Samaha vet att attack är bästa form av försvar, och han försvarar det panarabiska synsättet genom att benämna kriget mot Saddams regim som ett sätt att ”rita om Mellanösterns karta så att Israels utvidgningsambitioner gynnas”. En mer svårbegriplig tes är nästintill omöjlig att hitta: åt vilket håll menar Samaha att Israel skulle utvidga sina gränser: åt Egypten, efter det att man i utbyte mot fred och säkerhet självmant överlämnat hela Sinaihalvön? Åt Libanon, efter det att man tågade ut därifrån efter 18 års närvaro – trots att Hizbollahterroristerna fortsätter att använder libanesisk mark för sina dagliga raketattacker mot israeliska byar och städer? Åt Jordanien, med vilket man har fred och kulturella, ekonomiska och diplomatiska relationer sedan många år tillbaka? Åt Syrien, med vilket man har haft en kylig men dock relativt lugn gräns i flera decennier? Med de palestinska araberna som Israel helst av allt vill lämna under ett eget palestinskt styre eftersom de två folken inte vill ha med varandra att göra? Åt vilket håll menar han att Israels ”utvidgningsambitioner” riktas?
Dessutom väcker Samahas tes ytterligare en intressant fråga: om Israel och dess vänner har så stort inflytande över USA, hur kommer det sig att man från amerikanskt håll meddelar att man ämnar tvinga fram eftergifter från Israel gentemot palestinierna så snart den nya palestinska premiärministern – som till och med israelerna har stort förtroende för – får bukt med palestinsk terrorismen? Varför beordrar då inte amerikanerna – på vågen av sin nyvunna maktposition – att palestinierna på mikronivån och araberna i stort på makronivån helt enkelt får rätta sig i ledet och gör som de blir tillsagda?
Svaret är lika genialt som sant: det finns ingen sådan avsikt. Precis som de allierade har sagt, är avsikten med den nuvarande politiken att avlägsna Saddam och hans massförstörelsevapen, för att bereda plats åt ett demokratiskt Irak styrt av irakierna för irakierna, åtföljt av att man riktar sin uppmärksamhet mot att en gång för alla lösa problemet i den andra brandhärden i Mellanöstern – Israel och hennes grannar, främst palestinaaraberna.
Joseph Samaha skriver att ”kriget mot Irak har gjort det svårare att hitta en politik som adopteras av lokala krafter som kan sy ihop friska relationer med omvärlden”. Samaha har fel dubbelt upp: kriget var inte mot Irak utan mot dess härskare, som vältade sig i lyx på bekostad av hans lidande folk. Och i kölvattnet på detta krig mot Saddam blir det inte svårare utan lättare att förankra nödvändiga förändringar lokalt. Israels Sharon och Syriens Assad är båda mycket medvetna om det. Och det är även palestiniernas Abu Mazen. Utsikterna för en genomträngande förändring och storskalig förbättring i Mellanöstern har aldrig varit mer lovande.
Även om alla intellektuella betraktare inte inser det.