Archive for Maj, 2003

Rädda barnens fortsatta ensidighet

Söndag, Maj 25th, 2003
Jag läste med stigande larm Rädda Barnens rapport ”Nyhetsbrev från Gaza/Västbanken” (http://www.rb.se/www/sv/Aktuellt/Nyheter/Nyhet_nyhetsbrevfranvastbankengazamaj2003.htm), där man kan få information om den utsatta situationen för palestinska barn i båda dessa områden.

Jag fick en mycket obehaglig bild av ensidiga övergrepp utförda av vuxna, där barn av en viss etnicitet selekteras och drabbas av Mellanösterns våld.

Jag letade förgäves efter en lika utförlig rapport – eller del av samma rapport – som även behandlade den fruktansvärda psykiska pressen som judiska israeliska barn genomlider varje gång de ska stiga på en buss för att åka till skolan.

Jag väntade med spänning på den del av rapporten – eller en hänvisning till någon annan rapport – som nämnde det stigande antalet judiska israeliska barn som lemlästas; judiska israeliska barn vars ben slits av, som får sina armar avskurna och sina ögonen utstuckna av vässade spikar doppade i råttgift och packade runt självmordsbomber som vuxna palestinska ”förhandlare” för med sig in i Israel för att övertyga den israeliska allmänheten om hur barnens mänskliga rättigheter tolkas i Gaza och på Västbanken.

Jag var säker på att jag skulle läsa om attacken på en skolbuss för drygt ett år sedan där lärare och barn mördades. Det hände ju i Gaza så det borde rimligtvis ha omfattats av er rapport om Gaza som annars återgav i stor detalj exempel på svårigheterna som drabbar områdets skolbarn. Tills jag insåg att just den incidenten handlade om judiska israeliska barn. Och mycket riktigt, någon hänvisning till den incidenten finns inte i er rapport trots detaljrikedomen annorstädes.

Visserligen handlade er rapport om lidande hos barn, men alla barns lidande tycks inte väcka samma sympati i er organisation.

När till och med barnens välbefinnande politiseras, finns det inte mycket hopp i en värld där ”Rädda Barnen” alltmer kommer att betyda ”Rädda Vissa Barn”.

Med stor besvikelse från en hittills hängiven supporter av och donator till ”Rädda Barnen”, ”Barncancerfonden” samt ”BRIS”.

Ensidighet hos Rädda Barnen

Onsdag, Maj 21st, 2003
Rädda Barnen uttrycker beundransvärt stöd för en del av Mellanösterns mest eftersatta invånare – de palestinska barnen – och jag hoppas verkligen att ni fortsätter era ansträngningar för dessa barns skull. I brist på vuxna palestinska ledare som uppträder ansvarsfullt är det ofta utomstående som Rädda Barnen som får fylla det tomrum som skapas.

Jag gladdes åt att läsa att ni inte förringar de judiska israeliska barnens ständiga rädsla för självmordsbombare (trots att ni konsekvent undviker att nämna att det är just palestinska självmordsbombare det handlar om – någon motsvarande glömska kunde jag inte upptäcka då ni specificerar allt elände som Israel anklagas för). Dock är jag inte riktigt klar över just när och hur ofta ni i tryck och med lika stort eftertryck har tagit avstånd från palestinska mord på israeliska barn. Ni kanske kan ge länkar till dessa artiklar, samt diarienummer på de brev ni överlämnat till utrikesminister Anna Lindh där ni kräver ett slut på palestinska mord på israeliska barn?

Jag tänkte mig ett brev där ni uttryckte er önskan att regeringen framför följande krav till Palestinska Myndigheten:

* att Palestinska Myndigheten häver bistånd (i och för sig bistånd som kommer från Sverige) till självmordsbombare och fängslar dem som ger och mottar finansiell kompensation för familjemedlemmar som spränger sig till döds i sin önskan att slakta oskyldiga judar. I stort sett vilken del av Human Rights Watch rapport ”Erased in a moment” (http://www.hrw.org/reports/2002/isrl-pa/) ger en skrämmande bild av hur systemet är uppbyggt och dess verkan.

* att Palestinska Myndigheten upphör med den avtalsstridiga och rättsvidriga behandlingen av sina minderåriga genom antisemitisk indoktrinering och användandet av skolböcker där vare sig ordet eller konceptet Israel finns, men där hela området mellan Medelhavet och Döda Havet benämns Palestina. Titta exempelvis på http://www.edume.org/reports/1/6.htm som visar kartor där Palestina ersatt hela Israel; http://www.edume.org/reports/1/7.htm som visar textavsnitt i skolböckerna där de israeliska städerna beskrivs som palestinska; http://www.edume.org/reports/1/8.htm där Jerusalem benämns huvudstaden i Palestina.Det är denna sorts indoktrinering som hjärntvättar palestinska barn så de växer upp till villiga våldsverkare och självmordsbombare.

* att Palestinska Myndigheten tvingas efterleva sina tidigare åtaganden gällande pressfrihet och ett slut på antisemitism i dess egen massmedia. Några exempel ges på http://www.pmw.org.il/bulletins-041102.html; http://www.adl.org/Anti_semitism/arab/media_2q02.asp där man drar paralleller mellan Zionism och Nazism; http://www.adl.org/issue_israel/Monopoly.asp där man framställer judarna i rollen som världskonspiratorer.

Visa mig var ni redan framställt dessa krav som ett led i er kamp för hela regionens barn och ni har större chans att bli tagna på allvar.

Sedan vill jag påpeka vissa grundläggande brister i ditt brev: du skriver gärna om barn ”vars rättigheter kränks”, men lägger skulden på Israel. Länken http://www.honestreporting.com/graphics/babies.jpg visar bilder på spädbarn uppklädda till självmordsbombare. Ni menar väl inte att detta skulle föreställa israeliska barn vars grundläggande rättigheter så groteskt kränks? Det om något är ett exempel på den sorts hjärntvätt som bryter inte bara mot varje barns rättighet till normal uppfostran, utan även mot allt vad anständighet heter. Men ni skriver inte ett ord om kränkningar av barnens rättigheter om kränkningarna utförs av palestinska araber.

Titta objektivt på vem det är som inte bara tillåter, utan faktiskt uppmuntrar och indoktrinerar de stackars palestinska barnen till sina våldsdåd. Läs exempelvis vad självaste Abu Mazen har att säga om saken i en intervju den 20:e juni 2002 med den jordanska tidningen ”Alrai” (http://honestreporting.com/graphics/abumazen.gif). Där säger han ”Minst 40 barn i staden Rafiah har fått sina armar bortslitna som resultat av rörbomber som exploderat för tidigt. Dessa barn får fem shekel (motsvarande tio kronor) för varje rörbomb de kastar.” Men på Rädda Barnen beskyller ni den israeliska militären som besvarar attackerna! Och ni skriver fortfarande inte ett ord om de kränkningar av barnens rättigheter som utgörs av att vuxna palestinska araber uppmuntrar till och faktiskt betalar för detta våld!

Du skriver också att ”minderåriga palestinska barn bl.a. anklagade för stenkastning hålls i israeliska militära arrester”. Du väljer att använda ordet ”anklagade”. Inte ”ertappade”, eller ”dömda”. Till och med här undviks sanningen! Och fortfarande skriver ni inte ett ord om att dessa barns rättigheter kränks när de offras av sina egna vuxna som frontsoldater genom ständig uppmuntran att konfrontera tungt beväpnade soldater som letar efter kända mördare. Vill Rädda Barnen bli påmind om de relevanta paragraferna som förbjuder användandet av barnsoldater och som påbjuder att barn aktivt ska skyddas från våldshandlingar i krigszoner?

Det är mycket lovvärt att ni ”påtalat kränkningar av … barnens rättigheter vid mötet med kommissionen för mänskliga rättigheter i Genève”. Jag förutsätter att ni i samma skrivelse även påkallade uppmärksamhet på det faktum att terrororganisationer som Hamas, Al Aqsa, Islamisk Jihad osv förlägger sina ledningscentraler, bombfabriker och vapengömmor i tättbefolkade civila områden – inklusive skolor? Detta i strid mot Fjärde Genévekonventionen [3:1:28] och trots direkta fördömanden från bl a FN-chefen Kofi Annan. Jag är mycket tacksam för en länk till den plats på nätet eller diarienumret på de överlämnade dokumenten där detta påtalats.

Du skriver om hur angelägna ni är om rättigheterna för ”barn av andra nationaliteter”. Det vet jag att ni är, varför jag gärna skulle vilja se de länkar till framställanden, artiklar och överlämnade brev som handlar om de fruktansvärda öden som möter barnen i Tjetjenien, Kongo, Bangladesh, för att bara nämna några. Gärna med en uppräkning av det totala antalet framställanden ni gjort i dessa ärenden jämte motsvarande framställanden om palestinska barn. Och så en motsvarande lista om era framställanden om hur de israeliska barnen far i det av Hamas, Al Aqsa, Islamiska Jihad och Yasser Arafat styrda våldet.

Du avslutar ditt brev med att det är ”de palestinska barnens situation vi anser vara värst för närvarande och det är därför vi för fram den”. Er åsikt delas inte av många. Exempelvis inte av Dr Avital Laufer från Adler Center For The Study of Children in Distress, som i en färsk studie citerad i tidningen Ha’aretz 20 april 2003 (http://www.haaretz.com/hasen/pages/ShArt.jhtml?itemNo=286539) påpekar att ungefär 40 procent av israels judiska barn lider av moderata till allvarliga symptom of ”post traumatic stress disorder” (PTSD). Enligt en undersökning som gjordes av Tel Aviv University, har 15 procent av Israels barn medium till allvarliga symptom, medan tillståndet för 9 procent av landets barn är kliniskt akut.

Mot denna bakgrund hade ni skapat ett mycket seriösare intryck om er rapport till Anna Lindh inkluderat ALLA fakta. Ni bedyrar att ni inte på något vis är partiska. Därför bör ni vilja göra allt för att inte uppfattas som sådana. Och därigenom förtjäna ännu bredare stöd i ert tyvärr nödvändiga arbete. För ALLA barn.

Låt inte våldsförespråkarna ta över

Tisdag, Maj 20th, 2003
Låt inte våldsförespråkarna ta över:
Thomas Hammarberg spär på våldet i Mellanöstern

Israels Ariel Sharon fortsätter samtalen med palestiniernas Abu Mazen trots självmordsbombningar. Enligt Palmecentrets Thomas Hammarberg måste Israel på förhand acceptera samtliga palestinska krav för att överhuvudtaget ges rätten att närvara vid förhandlingsbordet. Israels vägran att gå med på dessa villkor rättfärdigar fortsatt palestinskt våld.

Förhandla: överlägga i syfte att utarbeta överenskommelse av kompromisstyp.”
Definitionen återfinns i Nordstedts Stora Svenska Ordbok. Ändå skriver Palmecentrets Thomas Hammarberg på ett sätt som ifrågasätter hans förståelse av ordets innebörd (GP Debatt 030520). Efter 5 palestinska självmordsbombningar i Israel inom loppet av 48 timmar, väljer Hammarberg en rubrik ”Låt inte våldsmännen ta över” – men med en bild av Israels premiärminister Ariel Sharon under rubriken. En logisk kullerbytta som tar omvänd argumentering till helt absurda höjder.

Hammarberg kritiserar Israels vägran att i förväg och utan förbehåll acceptera ”vägkartan” i sin helhet. Detta kallar han för att ”underminera fredsprocessen” – det visar på Israels ovilja att förhandla. ”Att vägra ens diskutera detta är att sabotera fredsförsöken” skriver Hammarberg lite senare i sin artikel. Då syftar han på flyktingarna, men det är principen som är kärnan – att vägra diskutera är likställt med sabotage.

Palestiniernas lika bestämda krav att Israel ovillkorligen måste acceptera samtliga punkter i vägkartan ses dock inte av Hammarberg som något tecken på ovilja att förhandla – där är det ett tecken på beslutsamhet. Inga kraftiga fördömanden om ”att vägra ens diskutera (ett alternativ) är att sabotera fredsförsöken”.

Historiskt sett finns åtskilliga situationer där en definition tillämpats för judar och en helt annan för icke-judar – situationer som har lett till katastrofer för det judiska folket. Hammarberg har kanske inte läst de historieböckerna.

Fem palestinska självmordsbombningar inom loppet av 48 timmar, och Sharon upprepar sin ståndpunkt att han fortsätter att hålla alla dörrar öppna för Abu Mazen. Detta rimmar illa med Hammarbergs påstående om att Sharon inte vikit från sitt tidigare krav på ”absolut lugn som villkor för att förhandla”. Hammarbergs selektiva blindhet tycks sålunda inte gälla enbart historia, utan även nutida fakta. Inklusive fakta som att de senaste bombningarna egentligen inte är riktade mot Israel, utan utgör ett varningsskott från Hamas och Islamiska Jihad mot Palestinska Myndigheten – men där som vanligt judiskt blod offras i de interna palestinska maktkamperna.

För Hammarberg är ett minikrav att Abu Mazen måste ”kunna visa något enda resultat av fredsarbetet” – därför är det så viktigt att Israel ger honom något. Annars får inte Abu Mazen sitt folks stöd. Israels judar behöver dock tydligen inte se ”något enda resultat av fredsarbetet” – som exempelvis möjligheten att kunna ta sig till skola, daghem, arbete utan att bli sprängd i luften. Om den judiska staten insisterar på ett goodwilltecken som undanröjer denna dagliga fara, då visar man hårdnackat motstånd mot fred. En definition för judarna, en annan för övriga. Måhända är det inte det som Hammarberg förespråkar, men lyxen att avsäga sig ansvaret för effekterna av ens ord och aktioner är ett privilegium som är få förunnat.

Hammarberg talar varmt för palestiniernas rätt att bosätta sig i Israel. Han syftar på de ”700,000 palestinier (som) drevs, skrämdes eller lockades iväg från sina hem”. Hammarberg talar dock inte alls om upphovet till denna tragedi: att de invaderande arabiska arméerna beordrade de arabiska invånarna att utrymma området för att förenkla invasionen och krossandet av den judiska staten. Detta trots att Israel utan förbehåll accepterade delningsplanen som skulle ge såväl palestinska judar som palestinska araber varsitt självständigt land. Idag, 55 år senare, pratar Hammarberg om nödvändigheten av att Israel utan förbehåll accepterar villkoren. En märklig förhållning till historisk fakta.

Betyder ovanstående att de palestinska flyktingarna och deras ättlingar för evigt är dömda att leva i misär hos sina egna arabiska bröder, så som de hållits fångna under 5 decennier? Inte alls: med lite välvilja från dessa arabiska bröder kunde de integreras där de bor – på samma sätt som judiska flyktingar från arabländerna togs emot av Israel och integrerades. Med lite välvilja kunde Hammarberg göra det enda ärliga och upplysa om det som han vet är sanningen – att Israel har garanterat att bekosta flyktingarnas integration där de bor eller att bekosta deras flytt till ett framtida Palestina. Trots att inget arabland någonsin erbjudit sig att göra motsvarande för Israel.

Vi pratar förstås om ett Palestina som skapas sida vid sida med – inte istället för – Israel. En titt på vilken palestinsk skolbok som helst belyser dock hur palestinska myndigheten (som ju ansvarar för skolundervisningen) ser på framtiden – Israel finns inte, hela området mellan Medelhavet och Döda Havet benämns Palestina.

Är det den här sortens ”förhandlingsvilja” som Hammarberg förespråkar? Indoktrinering, att skapa ”fakta” i hjärnan på varje litet barn så att en ändring blir omöjlig att genomföra när de blir vuxna?

Fem självmordsbomber i Israel inom loppet av 48 timmar. ”Låt inte våldsmännen ta över” skriver Thomas Hammarberg. Med en obeskrivlig smaklöshet väljer man att para ihop rubriken med en bild på offrens premiärminister, Ariel Sharon.

Läsarna väntar fortfarande på att Thomas Hammarberg ska upplysa om vilka av dessa fem självmordsbombare som skickades av Ariel Sharon. För Hammarberg nämner inte Arafat, Hamas eller Islamisk Jihad med ett enda ord.