Är Staffan Hjertén helt verklighetsfrämmande eller bara fullkomligt cynisk? Han försöker (
http://tidning.hd.se/11/hd0169.htm) omvandla bilden av Saddam Hussein till något slags missförstådd statsman som i sina äldre dagar tyvärr tappat greppet något. En statsman som gjort vissa ibland tveksamma saker mot somliga medborgare, som ju trots allt alltid varit föremål för trakasserier tidigare och sålunda inte bör förvänta sig bättre av honom heller. Han lyckas dessutom med konststycket att få orsak och verkan att helt sonika byta plats med varandra.
Lite kortfakta för Staffan Hjertén: Det suveräna landet Iraks misslyckande härstammar inte från ”90-talets sanktioner (som) malde ned välfärden” som han skrev, utan från Saddam Husseins redan då 20-åriga brist på empati för sitt eget folks välbefinnande. Samtidigt som han omgav sig med ofattbar lyx och beordrade sina regimtrogna skaror att begå den ena folkrättsvidriga aktionen efter den andra – såväl mot det egna folket som mot grannländerna. Halabja, träskaraberna, Iran, Kuwait, logistisk och finansiellt stöd till självmordsbombare – behöver Hjertén påminnas om mer fakta innan han slutar med den självpåtagna uppgiften att bättra på Saddam Husseins gloria?
Staffan Hjertén skriver helt förvirrande om att Saddam Hussein behöll ”garden uppe mot kommunismen”. Detta är bland det mest absurda som tänkas kan – Saddam samarbetade intimt med Sovjet, det land som dessutom levererade i stort sett hela Iraks vapenarsenal, inklusive de vapnen som användes mot Iraks egen befolkning. Lite faktamässig verklighetsförankring hade inte skadat Hjerténs skriverier.
Staffan Hjertén skriver att ”för att få möjlighet att upprätta ett auktoritärt för att inte säga fascistiskt styre såg (Saddam Hussein) till att folk hade mat, utbildning och hälsovård”. Säg det till dem som undkom Baathpartiets utrensningar – om det går att hitta överlevande inom Iraks gränser.
Staffan Hjertén målar en hjärtskärande bild av hur bra irakierna hade det med Saddam Hussein åtminstone under en del av hans regim. Så sant – ingen har påstått att ALLA irakierna led under Saddams välde. Fråga bara hans familj – de som han inte lät mörda, förstås, eller de stora skaror anhängare som skodde sig på resten av befolkningens bekostnad. Inte heller har någon påstått att ALLA år av hans styre var enbart av ondo – till och med Saddam Hussein lyckades göra gott för utvalda delar av hans land. Frågan är dock inte bara vem som tjänade på detta, utan om det verkligen var Saddams huvudavsikt eller bara en sidoeffekt av alla förändringar som skedde med avsikt att förbättra livet för Saddam själv och hans underhuggare.
I varje fall är det fullkomligt obegripligt för varje normalt funtad betraktare hur hela detta multietniska land som heter Irak deltar så unisont i ett frosseri av Saddamhat nu när han verkligen är borta och inte längre kan skada dem. Vilket idiotiskt folk som inte ens vet hur bra de hade det under Saddam innan han blev lite konstig till följd av den stygga omvärldens ständiga påhopp.
Antagligen handlar Staffan Hjerténs nästa alster om hur mycket vi bör vörda Pol Pot eftersom han onekligen skapade jobb åt tusentals människor – han ombildade dem till skoningslösa bödlar. Staplarna av skelett och benrester vittnar om denna hans framgångsrika insats för minskad arbetslöshet.
Likaså bör vi resa statyer till Hitler, som ju fick igång en strålande industriell tillväxt i Nazityskland – låt vara att industrin användes för tillverkning av vapen vilka användes för att krossa resten av Europa.
Saddam Hussein är borta – länge leve Staffan Hjertén.
UNHCR vs UNRWA