Archive for Mars, 2003

Historielöshet förlänger konflikten

Tisdag, Mars 18th, 2003
Replik till Lennart Olsson 18 mars 2003
Demokrati kontra banditstyre

Först och främst, Lennart Olsson, skrev jag aldrig att ”Arafat är en dålig fredspartner”. Det gjorde GP på eget bevåg. Min ordalydelse var något helt annat.

Nu till det du skrev.

Ett: att ”Israel ockuperar … ett annat folks land.”

Fel, palestinierna är inte och har aldrig varit ”ett folk” – de är lokala såväl som invandrade araber som vid Israels uppkomst bestämt sig för att slåss mot judarna och kräva ett stycke mark. Vilket de också erbjöds av FN med Israels fullständiga medhåll, men som de vägrade med motiveringen att de ville krossa den judiska staten och ta just den marken som judarna hade köpt.

Två: Israel bygger inte ”bosättningar i främmande land”. Det finns inte och har aldrig funnits ett land som heter Palestina. Läs historieböckerna.

Tre: Israel går inte ”in i främmande land och river bostadshus…”. Även juristerna i det allt annat än Israelvänliga FN kallar dessa områden för ”omtvistade”. De förblir omtvistade tills båda parter förhandlar om dess slutgiltiga status. Förhandling kräver ett stopp på terror mot israeliska civila.

Fyra: Det som rivs är inte ”bostadshus”, utan alla byggnader som används för planering och genomförande av terror mot civila. Jag lusläste Olssons text men hittade inga hänvisningar till palestinaarabernas demolering av israeliska boningshus, skolbyggnader, restauranger, diskotek, bussar – med oskyldiga civila fortfarande inuti.

Och sist, Rachel Corrie ”dödades” inte, vilket antyder medvetet vilja. Hon dog när hon stod på ett osäkert underlag, som gav vika och gjorde att hon halkade och ramlade under shacktmaskinen, vars förare inte såg henne.

Israelisk demokrati – liksom svensk – förbjuder dödande av civila. Arafats banditstyre uppmuntrar och bekostar det.

Demokrati gentemot banditstyre

Fredag, Mars 14th, 2003
I Israel torsdagen den 13:e mars arresterade polisen två medlemmar ur samma israeliska judiska familj efter att en vapengömma hittades i deras hem.

Poliserna hittade tusentals kulor, rökgranater, tårgasgranater och annan ammunition. De två misstänkta arresterades av den israeliska polisen medan utredningen pågår om källan till vapnen och det tilltänkta målet.

Så fungerar en demokrati av t ex israeliskt eller svenskt snitt.

Jämför gärna med vad som sker uppemot ett 40-tal gånger per dag hos dem som ska vara Israels ”partner för fred” – Yasser Arafats Palestinska Myndighet. Inte bara att hans polis aldrig hittills arresterat någon enda vapenbärande palestinskarabisk våldsverkare, utan att just poliser själva påfallande ofta deltar i attacker mot israeliska civila – iförda sina uniformer, till råga på allt.

Det är skillnaden mellan demokrati och banditstyre.

En partner att lita på

Torsdag, Mars 13th, 2003
Fred mellan israeler och palestinska araber tycks vara mer avlägsen än någonsin. Tumultet i FN över bästa sätt att hantera Iraks massförstörelsevapen bådar inte gott för en lösning här heller.

Det hävdas att enda sättet att lösa tvisten mellan israeler och palestinska araber är genom förhandling. Det är ett synsätt som är alldeles riktigt. Till syvende och sist är det inget som kan ersätta denna nödvändiga väg till en lösning.

Frågan är bara vilka som ska förhandla. På den israeliska sidan finns det en ibland kaotisk politisk situation men ändå ett välfungerade system för landets demokratiska valda att representera sitt folk. När folket svänger åt vänster, väljs Ehud Barak som försöker ge de palestinska arabernas legitima representanter i stort sett allt de önskar, dock utan annat resultat än blodbad på israeliska civila. När folket som konsekvens svänger åt höger, väljs Ariel Sharon som sätter säkerhet före förhandling i brist på en förhandlingspartner att lita på.

Vilken färg den israeliska regeringen än har, är det ingen tvekan att den representerar en demokrati med all dess styrkor och svagheter. Alla medborgare förväntas följa lagen, med allvarliga påföljder i händelse av lagbrott – vare sig man är jude, muslim eller kristen. Uppmuntran till brott ses lika allvarligt och bestraffas lika strängt inom ramen för landets lagar – vare sig man är jude, muslim eller kristen.

Vilken motpart har då Israels folkvalda att förhandla med? Följande artikel i Yasser Arafats officiella palestinska myndighetens tidning, Al Hayat Al Jadida, publicerad den 11:e mars 2003, ger svaret.

På morgonen den 11 mars 1978 gav Shahida (självmordskandidaten) Dalal Mughrabi upphov till en legend som länge kommer att utgöra hörnstenen i vår undervisning, då hon (utanför) Tel Aviv kapade en buss, med 36 döda och hundratals skadade israeler som följd … 25 år efter denna hjältinnas död som Shahida finns många palestinska kvinnor som följer i hennes fotspår. Till exempel Wafa Idris och Ayyat al-Akhras (de två första kvinnliga självmordsbombarna som tillsammans dödade 3 israeler och lemlästade ytterligare 175 förra året). Shahida Dalal Mughrabi kommer för evigt att utgöra en av symbolerna för den palestinska nationella kampen.”

I en demokrati hade ovanstående uppmuntran till självmordsattentat ovillkorligen lett till att ansvarige utgivaren rannsakats för anstiftan till mord. Hos Yasser Arafats Palestinska Myndighet är dock detta en helt vanlig del i indoktrineringen av en hel generation ungdomar. Ungdomar som medvetet skolas att följa i sina mentorers spår.

Mellanösterns allra hetaste fråga tål därför att upprepas: vem ska Israel förhandla med – idag eller imorgon? När vare sig det politiska etablissemanget eller pressen gör något åt hatfylld anstiftan till mord, åt demonisering av ett helt folk, när Arafat aktivt stödjer ovanstående men samtidigt försäkrar omvärlden att nyckeln till framtiden ligger i hans händer, är han verkligen en partner att lita på?