På sistone (februari 2003) har det varit tyst kring självmordsbombningar i Israel. Överhuvudtaget hör man ganska litet om Israel, förutom när israeliska trupper arresterar eller dödar palestinska terrorister.
Antalet verksamma självmordsbombare har inte minskat, men deras framgång har decimerats. Anledningen är att Israel har tagit kriget till terroristernas planhalva.
Västerländska ’fredsaktivister’ rasar och ställer upp som mänskliga sköldar i palestinska arabers hem på Västbanken och i Gazaremsan. Men Israel letar inte efter civila palestinier utan enbart efter terrorister. Frågan är då varför dessa ’skyddsänglar’ känner sig kallade att skydda massmördare.
Intressant är även att dessa ’fredsaktivister’ aldrig kritiserar palestinsk terror mot civila israeler eller erbjuder sig att skydda israeliska bussar, restauranger eller diskotek. När vare sig palestinska araber eller utländska ’fredsaktivister’ utanför Israel demonstrerar mot terrorn eller visar intresse av att stoppa massmorden i Israel, tvingas Israel att ensamt agera.
Under första halvåret 2002 genomfördes 31 självmordsattacker mot israeler. De krävde 166 människoliv, medan 1167 skadades och lemlästades. Allt under en period då den israeliska regeringen chansade och hörsammade omvärldens krav på återhållsamhet. Det hjälpte föga. På mindre än en vecka i månadsskiftet mars-april skedde 4 självmordsbombningar på raken utan att Israel besvarade våldet och utan att omvärlden agerade med krafttag mot terroristerna. Denna återhållsamhet uppmuntrade till ett femte illdåd, varför en israelisk självförsvarskampanj till slut blev ofrånkomlig. Den inleddes med punktinsatser men självmordsattackerna fortsatte. Den israeliska aktionen galvaniserade dock omvärlden till påtryckningar på Israel att sluta skydda sig om skyddet krävde våld.
Först när Israel tog över kontrollen från den palestinska myndigheten har en markant vändning i terrorstatistiken noterats. Sedan december har inte en enda självmordsbombare lyckats tränga in i Israel, men ca 10 försök om dagen har stoppats.
En yttre skyddsring, som av nödvändighet innebär en stor mänsklig, moralisk och ekonomisk belastning på den palestinska befolkningen, är följaktligen det enda som är effektivt i kampen mot terrorn när dess baser ligger runt knuten. Åtminstone så länge befolkningen inte gör ett strategiskt val för fred och demokrati.
Tills detta sker är dörren till fri rörelse, ekonomisk stabilitet, arbeten, skolor låst. Men nyckeln ligger i händerna på de palestinier som inget hellre vill än att leva i säkerhet och välmående. Problemet är att majoriteten av palestinierna ar påfallande tyst, och tysthet är ingen bra grogrund för förändringar.
För drygt två sedan förde förändringar israeler och palestinier närmare varandra än någonsin tidigare. Hade Yasser Arafat inte utlöst sin intifada för att med våld skaffa sig det han inte uppnått genom förhandling, hade Israel aldrig behövt skydda sig proaktivt.
Frågan är därför när palestinierna väljer att omsätta insikten om att våld inte lönar sig till handling och istället försöker något banbrytande.
Fast inte så banbrytande egentligen: Israel återlämnade hela Sinai när Egyptens President Sadat lade ner vapnen. Jordanien skrev under ett fredsavtal med Israel. Båda länder har nu bättre politiska och ekonomiska relationer med sin omvärld än någonsin tidigare.
Om de palestinska araberna vill ha en stat bredvid – men inte istället för – Israel, kan den bara skapas av palestinier som är modiga nog att genomföra nödvändiga förändringar. De måste ha mod att motsätta sig Yassir Arafats och Hamas diktatoriska styre. Först då kan Israel lämna områden som de inte har något egenintresse av att kontrollera, vore det inte för att skydda sin civilbefolkning mot fundamentalistiska massmördare.
Det är upp till palestinierna att genomföra denna förändring.
Och att överge mantrat om att kriget började när Israel slog tillbaka.

