Brist på kunskap förälnger lidandet

KG Hammar och de övriga undertecknarna av uppropet i DN 18 januari 2003 är måhända bekanta var och en med sin egen historia, och förmodligen är de fullt läskunniga, men de visar inte något tecken på att de är pålästa vad gäller Mellanösterns historia. Tyvärr hindrar inte denna brist dem från att offentligt visa sin okunnighet.

Läs noga: En suverän och demokratisk palestinsk stat är INTE en förutsättning för en rättvis och långsiktig fred i Mellanöstern, så som ni skriver. Den enda förutsättningen för en rättvis och långsiktig fred i Mellanöstern är att Israels arabiska grannar – inkluderande de palestinska araberna – gör otvetydig avkall på sina decennier gamla beslutsamhet att förinta den judiska staten.

Inget annat är relevant. Av den enkla anledningen att allt annat som krävs för att genomdriva en rättvis fred – rättvis för såväl israeler som alla andra i hela regionen, inklusive palestinierna – följer helt automatiskt när detta krav undanröjs.

Är verkligen det viktigaste behovet ”en suverän och demokratisk palestinsk stat” som det står i uppropet? Även när denna suveräna och demokratiska stat leds av en regim som dagligen – i skolböcker, på kartor, från minareterna, i TV, radio och tidningar – kräver det allra enklaste av sina egna: att offra sina liv i den ”heliga kampen” att döda judar varhelst de finns – på bussar, på restauranger, under firandet av religiösa högtider, i sina sängar.

Nej, det allra viktigaste är absolut INTE en suverän och demokratisk palestinsk stat för att dessa termer låter imponerande, utan en stat som alla andra, en stat av den typ som vi i väst har förmånen att kalla för våra grannar: en fredlig stat, en stat som löser tvister runt förhandlingsbordet, en stat som först och främst accepterar sina grannars rätt att leva i fred. Storbritannien och Frankrike löser inte sina problem angående köttimport med hjälp av vapen, ej heller gör Sverige och Norge upp om sina respektive länders syn på säljakt med hjälp av självmordsbombare. Nej, det är en lösning som tycks vara förbehållen den av KG Hammar så prisade Arafat och hans styre.

Ingenstans i uppropet står ett enda ord om krav på upphörandet av mord på israeliska barn. Eller kidnappningar. Eller självmordsbombningar. Dock nämns i uppropet ordet ”självmordsbombare”. På ett grovt förolämpande sätt som försöker göra gällande att dessa vidrigheter äger rum som svar på israeliska övergrepp, när sanningen är att händelseförloppet är precis tvärtom. Men sanningen är, som bekant, det första offret i krig, och KG Hammar förråder sitt ämbete och överger sin tro för att återigen ta upp svärdet i kriget mot judarna. Inget nytt, sålunda. Hammars version av sanningen är att ”civila palestinier dödas nästan dagligen, ledande politiker har fängslats eller mördats”. Bara civila palestinier. Inte en enda bombmakare, inte en enda terrorist med gevär eller handgranat i handen, inte en enda palestinsk förare som medvetet mejat ner oskyldiga människor vid busshållplatsen, inte en enda självmordsbombare som stoppats av israeliska kulor innan sprängladdningen briserat. Bara civila palestinier. Och bara enligt KG Hammar och hans medlöpare.

Nej, KG Hammar och alla ni andra som undertecknat uppropet: valet är inte så enkelt som ni tycks tro. Det handlar inte om ett folk som kräver ”tillbaka” ett land, utan det handlar om ett folk som vill ha ett land som idag administreras av Israel, tidigare av Jordanien respektive Egypten, innan dess av Storbritannien, och dessförinnan av Turkiet. Detta är historia – historia som KG Hammar och hans kumpaner inte tycks känna till. Icke desto mindre betyder inte denna historia att palestinierna för alltid är dömda att leva under andras beskydd, men när man vill ha någonting som man inte äger, är nog alla civiliserade samhällen överens om att det rätta sättet att be om det är just att be om det. Exempelvis runt ett förhandlingsbord. Ett sådant förhandlingsbord som Ehud Barak dukade fram och som nästan ledde till undertecknandet av ett fredsavtal för två år sedan innan Arafats intifada satte stopp för detta.

Palestinierna förtjänar naturligtvis att leva i fred sida vid sida med sina israeliska och sina arabiska grannar, men de leds av en regim som styrs av både inhemska och utländska despoter. Få bort dessa ledare och få fram skolböcker som inte glorifierar judehat, och vi kommer omgående tillbaka till det oerhört lovande läget som vi hade för drygt två sedan, när allt i stort sett var klappat och klart och endast små justeringar behövdes innan undertecknandet av en varaktig och rättvis fred var ett faktum.

Allt annat är lögn, men lögn med en mycket viktig skillnad: den sprids av människor vars pondus ligger i deras titlar. Och som sålunda får ett medieutrymme som vi andra bara kan drömma om. För bara i vänligt sinnade media (eller fientligt, beroende på synsättet) skulle man kunna ge så stort utrymme till ett upprop som består av paragraf efter paragraf innehållande krav på Israel, men utan prestationskrav på palestiniernas regim.

Mer talande kan inte uppropet vara.