Så här kunde Britt-Marie Mattssons krönika i GP 021215 ha sett ut med några justeringar – om hon hade velat analysera istället för att propagera. Ordalaget är detsamma, innehållet detsamma. I stort sett inget har tagits bort, men ny fakta och nya perspektiv har lagts till. Den nya texten speglar precis samma problem fast ur en bredare synvinkel.
Krönika: Israels utplånande närmar sig
Det är många bollar i luften. Risken är att konflikterna lever sina egna liv om man inte ser sanningen i vitögat och agerar omgående. För snaran mot Israel och demokrati dras åt allt hårdare i ett vakuum där ingen vågar ta första steget.
Att de flesta arabländerna har för avsikt att avlägsna Israel från ett exklusivt arabiskt Mellanöstern, och att de tar till alla möjliga vapen – inklusive media och public relations – i detta utrotningskrig, är helt klarlagt [1]. Vad exempelvis Irak har idag av massförstörelsekapacitet för detta ändamål är oklart. Klart är, dock, att de hotat vända sina vapen mot Israel om USA attackerar Irak. Kopplingen är obegriplig för den oinvigde om inte man förstår antisemitismens mekanismer. Den dokumentation om Iraks eventuella innehav av dessa vapen, som Irak tillställt FN:s inspektionsorgan Unmovic, håller på att analyseras. Irak antas inte medge innehav, men USA har redan framhållit att det skulle finnas andra för irakierna besvärande bevis.
Unmovics chef, Hans Blix, har en stram och korrekt hållning. Men man tar inte itu med Saddam Hussein och hans mål med stramhet och korrekthet, utan med kompetens och styrka. Per Ahlmark, tidigare Folkpartiledare som känner Hans Blix väl, skrev 21 november i år att ”politiskt är (Blix) svag och lättlurad. Jag kommer på få Europeiska tjänstemän som är mindre lämpade för en kraftmätning med Saddam”. [2] Hans Blix sägs, med andra ord, inte mäkta med eftertänksamma genomlysningar och resonemang eftersom han är farligt naiv.
FN-inspektörernas arbete har hittills direkt kopplats till ett eventuellt krig mot Irak. Men USA, och övriga allierade, har insett att låsningen till FN-inspektionens resultat inte bör knytas för hårt. Anledningen är att Saddam Hussein till varje pris måste avlägsnas från den post som han intog genom riktade mord och behöll genom massmord. Om det skulle kärva med Unmovic som skäl, finns en rad andra möjligheter att motivera ett högst angeläget anfall mot Saddam Hussein.
Anledningen är att USA och de övriga allierade har insett att faran med Saddam Hussein är att han är en mästare på att blanda ihop saker och ting. Han försvarar sin makt i Irak genom att med våld knyta Palestiniernas framtid till sin egen. Riskerna för yttre inblandning i denna konstgjorda allians skall, enligt Husseins strategi, bli så stora att det inte längre går att avgöra hur man avlägsnar den ena utan att samtidigt krossa de andras rättmätiga behov. Palestinierna används av Saddam Hussein som levande sköldar.
Nedmonteringen av Iraks massförstörelsevapen, med olika avbrott sedan 1991, är ett resultat av Iraks invasion av Kuwait och Gulfkriget som tvingade irakierna ut ur grannlandet. Här kan också den direkta kopplingen till Mellanösternkonflikten göras. För att den FN-allians, som skapades 1991, skulle komma till stånd måste USA lova att tvinga Israel att leva upp till de FN-resolutioner som antagits där Israel uppmanades att dra sig tillbaka från områden som Israel tog i krig. Det delikata bestod i att göra detta utan att nämna de många FN-resolutioner som antagits där motparten (Israels arabiska grannar samt PLO) har bundit sig att fullfölja men helt ignorerat. USA fullföljde denna strategi efter Kuwaitkriget, och Mellanösterndiplomatin som utmynnade i Oslo-avtalet var därmed inledd. Det innebar krav på ena parten (Israel) som ledde till i stort sett allt som PLO sagt sig vilja ha, men som ändå utmynnade i den våg av palestinska självmordsbombningar som pågår än idag. Det är svårt för den oinvigde att förstå varför freden uteblev om man inte förstår antisemitismens mekanismer hos de extrema islamisterna.
Mellan Irak och Mellanösternkonflikten finns klara band. Saddam Hussein stöder palestinska självmordsbombare genom att betala ut ersättningar till deras familjer. Saddam Hussein sände också iväg Scud-missiler mot Israel under Gulfkriget. På 1980-talet bombade Israel de irakiska anläggningar som hade kapacitet att producera kärnvapen. Vid tiden för Israels attack var omvärlden samstämmig i sitt fördömande av aktionen, men idag ses den för vad den var: ett nödvändigt företag som fördröjde Saddam Husseins upptåg i flera år. Hade inte Israel bombat Osirak-anläggningen, hade utgången av Kuwaitkriget sannolikt varit en helt annan. Det är dock ett scenario som ovilligt nämns i arabländernas retorik, där man istället fokuserar på att förinta Israel – det landet som de facto fördröjde Iraks attack mot Kuwait och som gjorde att Saddam Hussein fick genomföra kriget utan kärnvapen.
Saddam Husseins katt-och-råtta lek med omvärlden ger otaliga anledningar för en eskalering av trycket mot honom. Irak har haft gott om tid att gömma undan all den teknik som den välmenande men naive Hans Blix har ombetts hitta. Ett USA-dominerat anfall mot Saddam Hussein är nödvändigt eftersom denne despot länge har fört Unmovic bakom ljuset.Att det skulle finnas en koppling mellan Irak och Usama bin Ladins terrornätverk Al Qaida är något svårare att leda i bevis. Dock spelar båda dessa krigsherrar på samma extremistiska strängar med allt vad det innebär av självmordsbomber mot civila – och de gör det öppet och med stolthet. Detta stöd till terrorism räcker som motivation för ett krig mot Saddam Hussein – kriget mot bin Ladin är ju redan igång. Saddam Husseins Irak plockas med all rätt i världen in som en del av den internationella terrorismen.
Med så många skäl till ett anfall, och så många tydliga kopplingar till internationell terror, bör det vara svårt för opinionen att förneka sambanden och att ignorera konsekvenserna av passivitet. Oron finns för att det är alltför många krafter inom extrem fundamentalistiskt islam som vill rita om kartorna i Mellanöstern och ägna sig åt ”nationsbyggande” på bekostnad av Israel – fortfarande den enda demokratin i hela regionen. I en konflikt som inte kan kontrolleras, kan krafter som stöds av Saddam Hussein och al Qaida få den roll i Mellanöstern som fruktas av alla och hittills undvikits genom USA:s aktiva roll.
Nu gör Nordkorea entré i argumentationen, och det gör situationen ännu mer komplicerad. Nordkorea tillhör de ”skurkländer” som president George W Bush identifierat. Det är inget fel på analysen, Nordkorea är ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot i den egna regionen och framförallt har regimen i Pyongyang under femtio år förtryckt den nordkoreanska befolkningen. Nordkorea har ett kärnvapenprogram och misstänks för att exportera bland annat Scud-missiler. Ett sådant försök ertappades när ett fartyg uppbringades med missiler till Jemen under en cementlast. Värt att notera är att det var just Scud-missiler som Saddam Hussein avfyrade mot Israel under Kuwaitkriget trots att Israel höll sig utanför stridigheterna och än idag inte besvarat attackerna.
Men Nordkorea är ett internationellt hot av stort format. Det går varken att plocka in under ”kriget mot terrorismen” eller betraktas som ett renodlat vapenbekymmer.Afghanistan är fortfarande ett oavslutat kapitel som kräver fortsatt engagemang, både fredsbevarande och för civil uppbyggnad, för att inte explodera i nya strider och våld.
Att Unmovic bara är en liten – dock viktig – del i ett världsomspännande problem, står helt klart. Nya skäl behöver inte sökas för att angripa Irak, skäl finns redan i överflöd. Ett krig mot Irak är ett riskfyllt företag, men att inte agera i tid ökar riskerna dramatiskt för en okontrollerbar utveckling när man ser vilka partners Saddam Hussein omger sig med.
Efter Saddam Hussein kan man ta itu med de övriga aktörerna – inklusive palestinsk extremism som yttrar sig i form av upprepade självmordsbombningar mot civila – och israelisk intransigens. Annars är risken stor att tanken om utplånandet växer till besatthet och fullföljs med framgång.
[1] “Visa ingen barmhärtighet mot judarna, oavsett var de är, i vilket land de än må vara. Strid mot dem, var helst ni befinner er. Varje gång ni träffar dem, döda dem … (eftersom) de etablerade Israel här, i hjärtat av den arabiska världen, i Palestina.” Dr Ahmad Abu-Halabia, medlem av “Fatwa-Rådet” tillsatt av Palestinska Myndigheten, 13 oktober 2000
[2] Ahlmark skriver mer konkret att ”Hr Blix, naiv och relativt okunnig om tekniska detaljer – hans område är internationell lag – är lätt att lura”. Per Ahlmark, Washington Times. 21 november 2002