Glädje eftersom artikeln adresserar ett länge känt behov. Ett behov från den tidningsläsande publiken.
Bara det faktum att Kenth Andreasson ens resonerar om tidningens journalistik bådar gott för den moral som per definition måste styra hur en tidning med anseende sköts.
Det är därför avståndet känns ännu större mellan Kenth Andreassons otvivelaktiga vilja att göra det allra bästa med och för tidningen, å ena sidan, och det som allt som oftast sker på tidningssidorna. Eller rättare sagt – inte sker.
Jag syftar på tidningens hårdnackade vägran att tillåta en objektiv diskussion om den starkt pro-palestinska och lika starka anti-israeliska hållningen som får allt större utrymme i GP.
Hur objektiv är en tidning som tar ut en helsidesannons som bedyrar att den ger ”plats för många olika röster” (GP 021118) samtidigt som den konsekvent blockerar alternativa synpunkter? En tidning som gång efter annan refuserar insändare och debattartiklar som ger en annan bakgrund till konflikten i Mellanöstern, insändare och debattartiklar som prisar ett framtidsscenario präglad av nya tankesätt. En tidning där utrikeskorrespondenten Britt-Marie Mattson ger en minst sagt kontroversiell syn på Mellanösterns historia (B-M Mattsson, GP 021125), men där en saklig, objektiv syn präglad av respekt för båda sidors behov och rättigheter inte får utrymme.
Jag tror helt på Kenth Andreassons vilja och höga ambitioner gällande journalistetiken hos Göteborgs största tidning. Jag undrar bara hur väl förankrade hans idéer är hos dem som gång på gång lyckas stävja hans genuina strävan mot högre etik. Han skriver att hans artikel bör ses som ”en liten inblick i den etiska diskussion som förs på Göteborgs-Postens redaktion till vardags. Syftet är givetvis att behålla eller stärka vår trovärdighet.”
Diskussion om etik visar sin trovärdighet när den omsätts i praktiken. Därför bör tidningen bevisa sin trovärdighet genom att låta andra komma till tals som debattör eller krönikör. Jag till exempel är beredd att underkasta mig vilka som helst redaktionella krav som sätts, och har en enda begäran: att jag i förväg får läsa igenom och godkänna allt material som redigeras och publiceras med min underskrift.
Det enda jag vill är att ge tidningens 600,000 läsare en möjlighet att läsa om en verklighet som inte speglas någon annanstans i tidningens kolumner. Den bibeln jag känner till prisar en etisk attityd till ens medmänniskor, den prisar medvetenhet om och respekt för människans mångfald. GPs Etikbibel predikar, enligt Kenth Andreasson, en ”hög etisk medvetenhet”.
Jag hoppas att GP omsätter denna höga etiska medvetenhet i praktiken. Jag är beredd att ta risken att den läsande publiken inte alls håller med mig. Varför är GP inte lika beredd att ta den risken?