Archive for Oktober, 2002

Korståg mot Israel

Fredag, Oktober 25th, 2002
Det är med stigande oro jag laser GPs utrikeskorrespondent Britt-Marie Mattssons allt fränare attacker mot Israel.

Mattsson tycks ha en personlig dagordning i frågan, och drar sig inte för att missbruka tidningen härvidlag. I tid och otid, vare sig nyheterna handlar om Mellanöstern eller ej, svartmålar hon Israel och dess folk för att ytterligare spä på en allmänt negativ uppfattning om landet – en uppfattning som hon själv varit med om att skapa.

Det allra senast i genren är hennes smått bisarra skriverier i GP fredag den 25:e oktober. I en artikel om terror (”Terrorismens tudelade ansikte”) då mer än 700 teaterbesökare togs som gisslan i Moskva, har Mattsson lyckats med bedriften att reorientera artikeln så att den nu tar upp ämnet ”judiska aktivister” som har ”ändrat taktik under årens lopp” i byggandet av staten Israel.

Det tycks sålunda inte finnas något som helst tillfälle som denna cyniska och målmedvetna skribent inte missbrukar till att vinkla den läsande publiken mot Israel. Var och en har naturligtvis rätt till sin egen politiska åsikt, det är ju en uppskattad grundsten i en demokratisk statsbyggnad. Men att målmedvetet hjärntvätta en publik är inte detsamma som att utöva ens demokratiska rättigheter; det är snarare att missbruka ens förtroendeställning.

Som världssamhälle står vi idag öga mot öga mot oerhörda politiska och sociala problem. Dessa yttrar sig i form av terrorattacker mot kontorsarbetare på World Trade Center i USA. Mot turister på Bali i Indonesien. Mot kyrkobesökare i Pakistan. Mot busspassagerare på Filippinerna. Mot restauranggäster i Israel. Mot teaterbesökare i Moskva – där den första åtgärden är att släppa muslimer fria medan övriga selekteras för värre öden. Historiens vingslag hörs allt tydligare.

I stort sett all terror vi idag ser varhelst det sker i världen kommer från självtitulerade ”islamister”. Fanatiker som anser sig ha ensamrätt att representera sin religion när de slår till mot ”otrogna” – med vilket menas kristna (Filippinerna, Pakistan, Nigeria), hinduer (Indien, Bangladesh), judar (Israel, Frankrike, Tunisien), buddhister (Afghanistan). Som skribent i utrikesfrågor borde Mattsson undersöka vad det är som driver dessa människor och frammanar deras illgärningar.

För inte är den gemensamma nämnaren att de är muslimer. Snarare att de har lyckats kapa sin religion så att den nu riskerar representera något vidrigt som inte har ett dugg med Islam eller dess lära att göra. De har lyckats så fullständigt just pga att de har terroriserat och skrämt sina egna religionsfränder till total tystnad. För några decennier sedan begåvade Yasser Arafat världen med kapning av flygplan som ett ideologiskt verktyg. Nu bevittnar vi den tilltagande kapningen av religion utfört av religiösa fanatiker som följer i Arafats fotspår, samt kapningen av pressen utfört av dessa fanatikers talesmän tillika PR-folk.

Det skulle vara bra för demokratisverige att se ett slut på Britt-Marie Mattssons hetskampanj mot Israel och dess folk. Hennes energi borde kanaliseras i en mer fruktsam riktning, t ex en djupstudie av islams fanatiska och våldsfixerade ytterkant. Svarta tavlan i Jemaah Islamiyah klassrummet där prästen Abubakar Baasyir huserar ståtar med texten ”Ner med Amerika och Judarna”. Varför kommenterar Mattsson aldrig dessa vidriga strömningar trots att Abubakar Baasyir faktiskt förhörs av polisen just med koppling till Bali-terrorn? Varför gör Mattsson inte självmant en sådan analys?

Inte är hon väl rädd för sin personliga säkerhet när hon publicerar det hon ser och hör?

National Geographic hijacked

Måndag, Oktober 21st, 2002
It would appear that National Geographic, that last bastion of neutrality in an increasingly polarized world, has finally succumbed to the relentless onslaught of pro-Arab bias and propaganda (“West Bank: Lines in the Sand”, October 2002).

With his infamously tainted background, it is scarcely surprising that Andrew Cockburn would wish to disseminate his own brand of anti-Israel prejudice. But did National Geographic not see fit to curb his worst excesses by insisting on the application of at least a veneer of honesty to some of his more outrageous sentiments?

I am thinking, in particular, of Cockburn’s Middle East timeline that skips from 1967 straight through to 1978 and the Camp David process – ignoring the lethal 1973 Arab invasion of Israel. An unequivocally Arab aggression, the 1973 Yom Kippur War simply does not fit in with the doctrine according to Cockburn. Being thus inconvenient, it was expunged from the record.

National Geographic, Magazine has been well and truly hijacked. Civilised people around the world know who gave the world this wicked weapon, and we also all know its cruel effects in the air and on the ground. Now we’re witnessing it in print.

Vem behöver ljuga? Att undvika sanningen går lika bra.

Fredag, Oktober 18th, 2002
Ska man tro TT-artikeln intagen i Göteborgs-Posten fredag 18 oktober 2002, får man intrycket av att journalisten har tillgång till information inifrån.

Korrespondenten ”vet”, exempelvis, att hela vitsen med USA-planen om en internationell fredskonferens för mellanöstern planerad till nästa höst är att underlätta för ”Sharon (att) gå till val, tänkt att hållas i oktober eller november nästa år, på framgången att fredssamtal är på gång, utan att faktiskt ha börjat förhandla”.

Vilken cynism. Och vilken insiderinformation vederbörande journalist måste ha haft för att kunna avslöja detta ”faktum”. Man anar ju vilken kanal journalisten har haft, eftersom det levereras även andra ”fakta” från en nämnd källa – Terje Röd Larsen. Just samme Larsen som än idag framhärdar ståndpunkten om en ”massaker i Jenin” när till och med härdade propalestinska propagandister skruvar generat på sig när denna lögn kommer på tal.

I TT-artikeln poängterar Larsen (som är den enda citerad källa) ”palestiniernas ’nästan ofattbart’ dåliga humanitära situation” och därtill ”den israeliska förstörelsen av palestinska myndigheter” som bevis på destruktionisternas framfart. Journalisten såg sig inte nödgad att inhämta åsikter från den israeliska sidan. Och tyvärr kunde inte Larsen precisera någon destruktiv tendens eller aktion utfört av någon enda palestinsk individ eller grupp – vare sig Hamas användandet av anti-tank missiler mot israeler, eller Islamiska Jihads självmordsbombningar mot israeliska skolbarn, eller Tanzims sprängladdningar placerade vid israeliska busshållplatser, eller Hizbollahs raketsalvor i norra Israel mot förskolebarn som sover middag, eller…

Grundas månne Larsens bitterhet i hans djupt personliga besvikelse över att inte uppnå världserkännande som mannen som, vid sida av Rabin, Peres, Clinton och Arafat, levererade freden till mellanöstern? Och låter han israelerna känna av hans vrede för att han snuvats på nyckeln till de fina salongerna?

Men hur förklarar man TT-korrespondentens attityd? Journalistetiken kräver att reportern står över allt detta – yrket förespråkar ju kall, objektiv, oberoende rapportering. Om inte man bara ser yrket som en bro till något annat, dvs en möjlighet att hetsa den tidningsläsande befolkningen i en förutbestämd riktning.

Det är just därför det känns så isande olustigt att läsa TT-korrespondentens snedvridna personliga åsikter serverade som ”journalism”. Alla vi som kämpat och fortfarande kämpar för en lösning som genuint tillgodoser allas – läs ALLAS – rättmätiga behov, som tar båda sidors oro på lika stort allvar, som förstår att en lösning som favoriserar ena sidan på bekostnad av den andra är dömt att misslyckas; som sagt, alla vi som tror på en verklig fred fjärran destruktionisterna, kan bara se på med oro när TT fortsätter att vinkla sin rapportering om mellanöstern.

För fortsätter man i denna takt, omvandlas så småningom spådom till sanning. Vilket gagnar ingen.

Den 16:e oktober skrev TT:s Jonas Lindgren en ursäkt för en lika snedvriden artikel. Han bad då om ursäkt för en kollega som han kännetecknade som en ”mycket ambitiös, men ovan, reporter (som) läst in alldeles för mycket” i sin iver att skriva.

Var det samma reporter denna gång också? Börjar det inte bli dags att göra något åt problemet? Vinklad rapportering – vare sig det är medvetet utfört eller resultat av bristande yrkeskunskap – spär på det hatklimat som världen känner av i allt större utsträckning sedan 11:e september.

Omsorg om framtiden kräver sansat reportage!