Mediernas ansvar för hatsamhället

Inte ens den mest naiva betraktaren eller den mest hängivna deltagaren i händelserna i Mellanöstern skulle påstå att det finns en sida med full rätt på sin sida och en med totalt fel. Båda sidor är i rimlighetens namn skyldiga till kontraproduktiva handlingar, missade tillfällen och misstolkningar. Det tjänar inget till att – för hundrade gången – upprepa den ena eller andra sidans fel. Omvärlden är vid det här laget mycket medveten om vad som har skett, och om resultatet av det som har skett.

Man kan med visst mått av objektivitet misstänka att President Bill Clinton hade för bråttom med sin tidtabell för fred – att hans behov av att kröna sin ämbetsperiod med ett storverk gick före en grundlig förankring i de båda lägren.

Man kan med visst mått av objektivitet kritisera Israel för att det tog så många år innan en ledare med Ehud Baraks vision tog steget och erbjöd en banbrytande lösning. Att superhöken Menachem Begin lämnade tillbaka Sinai till Egypten i utbyte mot fred – därtill utan ett enda skott under förhandlingsprocessen – borde ha uppmuntrat de efterföljande israeliska ledarna att följa efter medan tid var, istället för att ovilligt släpas dit av en utomstående part.

Man kan med visst mått av objektivitet kritisera den Palestinska Myndigheten för sin oförmåga – eller cyniska ovilja – att strypa självmordsbombningarna och beskylla denna inaktivitet på den av Israel tillämpad isoleringen. Samtidigt som samma Palestinska Myndighet besitter så mycket rörelsefrihet och auktoritet samt ledningsförmåga att man har kunnat beordra och genomföra summariska avrättningar och ibland även rättegångar av misstänkta Palestinska kollaboratorer trots isoleringen.

Vi är alla medvetna om vilken syn som möter oss när vi tittar i backspegeln. Vi kan alla – på bägge sidor i konflikten – ”vår” del av historien. Det sägs att den som inte lär av sin historia är dömd att misslyckas med sin framtid.

Samtidigt vet vi av bitter erfarenhet att om vi låter enbart vår historia forma våra ställningstaganden idag, kommer vi aldrig att bygga en framtid för imorgon. Grunden för undergång befästes därmed.

Är allt det ovanstående bara vackra tankar? Är filosofiska funderingar en lyx som förbehålls dem som har tid över för teoretiska lekar? Icke alls – de styr vårt tankesätt och därför våra handlingar på ett mycket konkret sätt.

I fallet Mellanöstern kan det hela sammanfattas med en uppmaning till pressen: Kyl ner situationen. Bidra inte till hets. Titta förbi fasader som består av orättvisa, grovt förenklade ”svartvita” förklaringar och bortförklaringar. Som yrke är journalistikens uppgift att ifrågasätta – inte att ge färdiglagade svar som backar upp förutfattade meningar.

I t ex Aftonbladet skriver Carl Hamilton att President Bush är ”blodtörstig”, och på ledarsidan påstår man att Palestiniernas President Arafat ”korsfästs” (1 april). Ingenstans i samma skrivelser står något om blodsutgjutelse från Palestinskt håll, ej heller att hela den muslimska världen reagerade med oerhörd ilska när President Bush använde just det religiöst laddade uttrycket ”korståg mot terror” efter 11:e september. Varför är Hamiltons användande av begreppet plötsligt acceptabelt? När man i Aftonbladet läser samme Carl Hamiltons betraktelser om ”nio miljoner Israeler” (7 april) kan man bara dra slutsatsen att det har skett en massinvandring av ca 3 miljoner människor under natten – Israels befolkning är ju inte större än ca 6 miljoner. Sanningen brukar som bekant vara det första som korsfästs när pressetik får stå tillbaka för personligt tycke och en högst personlig agenda.

Om man nu vänder sig till GöteborgsPosten är det intressant att analysera Britt-Marie Mattsons artiklar. Mattson skriver ur en snedvriden propalestinsk och antiisraelisk synvinkel. Till exempel påstår hon att ”Israels olycka är valet av en ledare som lovade det som han aldrig hade för avsikt att uppfylla” (6 april). Har Sharon verkligen anförtrott Mattsson detta? Just det faktum att Israel valde den hårdföre Sharon pga att Baraks mjuka linje möttes av Palestinskt våld, figurerar inte alls i Mattssons resonemang.

Hamilton och Mattsson befäster polariseringen då de skriver så grovt vinklat. Deras obalanserade ”reportage” ger bra grogrund för samhällets mörka krafter, som även de hoppas kunna dra nytta av turbulensen i Mellanöstern. Resonemanget är lika isande makabert som det är logiskt: om journalister ostraffat kan skriva så uppenbart vinklat om Israel, kan väl även dessa människor uppträda på samma sätt: oemotsagd antiisraelisk propaganda (som ju får härja fritt) får tjäna som bärare för antijudisk verksamhet. Samhällets tystnad tolkas som samhällets stöd.

Och vi ser redan resultatet här hemma. Det ohämmade hatet som idag villigt publiceras i media – både i form av hejdlöst partiska ”reportage” och som öppet hatiska insändare utan understöd av fakta – börjar få genomslag på gator och torg. Alldeles nyligen i till exempel Göteborg har judar och judiska verksamheter fått utstå bombhot, vandalisering, telefonterror. Judar slås ned på öppen gata för att de bär kalotten, den judiska huvudbonaden.

Frågan är: Kommer medierna att inse sitt ansvar och samhället att upptäcka vad som pågår först när kristna svenskar inte vågar gå ut bärande halsband med ett kors? När kommer vi som samhälle att inse att våra handlingar – och brist på handlingar – faktiskt har konkreta effekter?

Mediernas viktiga roll i en konflikt är att vägleda i fråga om respekt, sanningshalt och bevisföring i det skrivna ordet. Allt vars syfte är att enbart gagna ena sidan på bekostnad av den andra är destruktivt.

Ett rykande färskt exempel: EU-representanternas försök att besöka Palestiniernas President Yasser Arafat för att visa sitt stöd under belägringen var ett principiellt viktigt och mycket lovvärt initiativ.

Tyvärr var det inte ett dugg trovärdigt eftersom samma aktioner inte genomdrevs till förmån för Israel medan Israel var belägrad: när 4 självmordsbombningar på raken och otaliga attacker med skjutvapen utfördes av palestinska terrorister utan någon respons från Israel. Responsen kom först när bedjande judar massakrerades under påskfirande, och det är den responsen som alltjämt pågår.

Samma sak gäller Norska Nobelkommitténs uttalade vilja att ta ifrån Shimon Peres hans Fredspris. Arafat, å andra sidan, föreslås behålla sitt. På vilket sätt ska sådana partiska inlägg tolkas, om inte att det är ytterligare ett sätt att särbehandla allt som har med judar och Israel att göra?

Det samma gäller de fredsaktivister som så modigt visar sin solidaritet med de nu drabbade Palestinierna genom att agera som mänskliga sköldar. Mycket lovvärt, en aktion som med rätta hyllas i media. Men var fanns alla dessa mänskliga sköldar när hela Israel höll sig inomhus av rädsla för fler självmordsbombare? Varför, om de ville vara trovärdiga, satt inte dessa människor på Israeliska kaféer och åkte på Israeliska bussar med sina banderoller och flaggor för att visa sin solidaritet med Israelerna?

Men framför allt, varför ställer inte media denna fråga? Istället prisas dessa människor som hjältar. Det finns dock inget hjältemodigt i att skydda ett folk men samtidigt blunda för ett annat folks död. Uppmuntrar inte detta rasism, hat som segregerar folk?

Bygg istället broar! Det genereras tillräckligt med hat mellan dem i Mellanöstern som verkligen lever med dagens våld och motvåld. Det ligger inte i någons intresse att avlägsna ”experter” på bekvämt och säkert avstånd spär på hetsen och underblåser blind partiskhet, religiöst raseri och grovt våld även här hemma.
Det är medias skyldighet att se till att publiken får en rättvis bild av det som sker. Det är en skyldighet så att vi gemensamt kan arbeta för ett rättvist närmande från bägge sidor.

Annars bär medierna ansvaret för det hatsamhället som byggs upp. Och det gagnar ingen – speciellt inte i det avlägsna Sverige.