Archive for April, 2002

Orsak och verkan! Enklare kan det inte bli.

Fredag, April 12th, 2002
Orsak och verkan, Aslam Khan! (Replik i GP Fria Ord 020412)
Försök att förstå innebörden.

Vet inte Aslam Khan att de nuvarande våldsamheterna är resultatet av fyra självmordsbombningar på raken och en mängd attacker med skjutvapen? Khan reagerar dock först när Israel svarar.

Han ger också inga svar på frågan om när Arafat kommer att gripa de skyldiga. Lika lite som vi tyder något svar på frågan om han verkligen vill göra det.

Varje land har rätt att skydda sina civila – busspassagerare, skolbarn, bedjande, restaurangbesökare – från terror. Det är terrorister som hotar Israels säkerhet. Det är terrorister som är målet. Tar Yasser Arafat itu med sina terrorister – som överenskommet – behöver inte Israel göra det.

Det är ingen idé att försöka svartmåla den ena sidan i en redan svår konfliktsituation, till förmån för den andra. Den intelligente analytikern kommer istället ganska snabbt till slutsatsen att man borde göra precis tvärtom: det enda som innebär verkligt framsteg och hopp för den egna sidan är att göra den andra sidan så nöjd som möjligt – med respekt och säkerhet i fokus.

Dit hör inte självmordsbombningar, och dit hör följaktligen inte intrång på annat lands område.

Smygande anti-semitism i Svenska skolor

Onsdag, April 10th, 2002
Följande fakta belyser smyg-antijudiska strömningar som man möter i skolvärlden.

Den 11:e september 2001 smällde ett antal flygplan in i World Trade Center samt Pentagon i USA.

Chocken föranledde många – om inte alla – rektorer att be sina lärare diskutera händelserna med sina elever dagen efter, då så mycket osäkerhet rådde och skolbarn i alla åldrar hade stort behov av att ventilera sina farhågor, få höra lugnande ord från de vuxna.

I min tretton och en halvåriga dotters klass kom läraren in och sade att lektionen skulle ägnas fri diskussion om föregående dags fruktansvärda händelser.

Läraren inledde med att säga att dessa terrordåd var fruktansvärda, att det var många civila som hade omkommit men att siffrorna var fortfarande osäkra. Hon förklarade vidare som bakgrund att trots att ett sådant dåd var oacceptabelt, måste man samtidigt förstå arabernas vrede (för det var redan vid det här laget klart att det var araber av något slag som hade genomfört aktionerna). Detta vrede bottnade i deras hat för allt amerikanskt, på grund av att amerikanerna hade gett judarna Palestiniernas land några decennier tidigare, för att bilda ett judiskt land som heter Israel på den Palestinska marken. Den arabiska världen (fortsatte förklaringen) motsatte sig denna amerikanska inblandning och därför kunde man förstå – men inte acceptera – arabvärldens våldsamma vrede mot allt amerikanskt.

Min dotter kom hem chockad. När jag senare samma dag ringde läraren för en diskussion, förnekade hon allt det ovanstående och sade att min dotter ljög. När jag svarade att jag var beredd att ordna ett möte där samtliga elever skulle närvara för att bekräfta eller dementera sanningshalten i min dotters påståenden, ville läraren inte alls vara med på förslaget. Jag lät det bero efter det att jag gjorde klart att vidare försök till hjärntvätt skulle resultera i anmälan till Skolverket.

Cirka 7 månader senare, i mitten på april 2002, är det politiska och militära läget i Israel och på Västbanken/Gazaremsan mycket prekär. I Sverige är tonläget mot Israel och judar mycket fränt. Såväl judiska institutioner som synagogan och skolan samt individer har hotats på olika sätt, och det är en ganska utbredd hatstämning mot allt Israeliskt och i viss mån judiskt. I alla fall i Göteborg, där detta utspelar sig.

Söndagen den 7:e april hålls en stor propalestinsk demonstration i staden. Min dotter och hennes bästa väninna, från samma skola och klass som ovan, promenerar genom staden på väg hem efter en gemensam aktivitet. Då säger väninnan att hon tycker demonstranterna har helt rätt, att ”landet bör ges tillbaka till Palestinierna eftersom det var Amerikanerna som hade gett er judar landet”. Min dotter blir mycket illa berörd och vill dels förklara sin syn på Israels ställning i konflikten och dels det faktum att Israeler och judar är två skilda ting. Väninnan avfärdar henne med nästan ord för ord samma uttryck som läraren hade använt 7 månader tidigare. De orden har uppenbarligen fått bra grogrund. Väninnan går därifrån.

Min dotter är mycket upprörd. Dagen innan hade hon varit i synagogan – som numera patrulleras av beväpnade poliser efter ett flertal hot – och dagen efter är det Åminnelsedagen för Förintelseoffren. Hennes mormor var familjens enda överlevande från Auschwitz, vägde 40 kilo när hon befriades och fick en fristad i Sverige. Allt detta hade hon velat berätta för väninnan, men fick inte eftersom väninnan hade sagt sitt och gått sin väg.

Min fru skriver till dotterns klassföreståndare (inte samma som läraren ovan) och skissar bakgrunden utan att nämna väninnans namn. Hon ber att få lov att komma till klassen eller skicka någon annan från Judiska Församlingen för att sätta både det politiska men, mycket viktigare, det religiösa i perspektiv. Hon skriver uttryckligen att hon inte vill ändra elevernas uppfattning i någon som helst fråga, utan vill bara ge dem balanserad fakta så att eleverna kan dra sina egna slutsatser. Hon vill också tala om hur viktigt det är att lyssna till andras synpunkter innan de godtas eller avfärdas. Klassföreståndaren slussar frågan vidare till skolledningen. Skolledningen återkommer till klassföreståndaren en dag senare med avslag om min frus begäran, utan någon förklaring.

Såväl min fru som jag och min dotter anser detta vara ett skrämmande tecken på de smyg-antijudiska – antisemitiska – strömningar som alltmer breder ut sig i samhället. När dessa strömningar når långt in i skolan – där lärare uttrycker sig som ovan och eleverna upprepar dessa synpunkter i stort sett ordagrant – och det finns inget forum för diskussion eller nyanserad faktapresentation, tycker vi att situationen behöver belysas.

Mediernas ansvar för hatsamhället

Tisdag, April 9th, 2002
Inte ens den mest naiva betraktaren eller den mest hängivna deltagaren i händelserna i Mellanöstern skulle påstå att det finns en sida med full rätt på sin sida och en med totalt fel. Båda sidor är i rimlighetens namn skyldiga till kontraproduktiva handlingar, missade tillfällen och misstolkningar. Det tjänar inget till att – för hundrade gången – upprepa den ena eller andra sidans fel. Omvärlden är vid det här laget mycket medveten om vad som har skett, och om resultatet av det som har skett.

Man kan med visst mått av objektivitet misstänka att President Bill Clinton hade för bråttom med sin tidtabell för fred – att hans behov av att kröna sin ämbetsperiod med ett storverk gick före en grundlig förankring i de båda lägren.

Man kan med visst mått av objektivitet kritisera Israel för att det tog så många år innan en ledare med Ehud Baraks vision tog steget och erbjöd en banbrytande lösning. Att superhöken Menachem Begin lämnade tillbaka Sinai till Egypten i utbyte mot fred – därtill utan ett enda skott under förhandlingsprocessen – borde ha uppmuntrat de efterföljande israeliska ledarna att följa efter medan tid var, istället för att ovilligt släpas dit av en utomstående part.

Man kan med visst mått av objektivitet kritisera den Palestinska Myndigheten för sin oförmåga – eller cyniska ovilja – att strypa självmordsbombningarna och beskylla denna inaktivitet på den av Israel tillämpad isoleringen. Samtidigt som samma Palestinska Myndighet besitter så mycket rörelsefrihet och auktoritet samt ledningsförmåga att man har kunnat beordra och genomföra summariska avrättningar och ibland även rättegångar av misstänkta Palestinska kollaboratorer trots isoleringen.

Vi är alla medvetna om vilken syn som möter oss när vi tittar i backspegeln. Vi kan alla – på bägge sidor i konflikten – ”vår” del av historien. Det sägs att den som inte lär av sin historia är dömd att misslyckas med sin framtid.

Samtidigt vet vi av bitter erfarenhet att om vi låter enbart vår historia forma våra ställningstaganden idag, kommer vi aldrig att bygga en framtid för imorgon. Grunden för undergång befästes därmed.

Är allt det ovanstående bara vackra tankar? Är filosofiska funderingar en lyx som förbehålls dem som har tid över för teoretiska lekar? Icke alls – de styr vårt tankesätt och därför våra handlingar på ett mycket konkret sätt.

I fallet Mellanöstern kan det hela sammanfattas med en uppmaning till pressen: Kyl ner situationen. Bidra inte till hets. Titta förbi fasader som består av orättvisa, grovt förenklade ”svartvita” förklaringar och bortförklaringar. Som yrke är journalistikens uppgift att ifrågasätta – inte att ge färdiglagade svar som backar upp förutfattade meningar.

I t ex Aftonbladet skriver Carl Hamilton att President Bush är ”blodtörstig”, och på ledarsidan påstår man att Palestiniernas President Arafat ”korsfästs” (1 april). Ingenstans i samma skrivelser står något om blodsutgjutelse från Palestinskt håll, ej heller att hela den muslimska världen reagerade med oerhörd ilska när President Bush använde just det religiöst laddade uttrycket ”korståg mot terror” efter 11:e september. Varför är Hamiltons användande av begreppet plötsligt acceptabelt? När man i Aftonbladet läser samme Carl Hamiltons betraktelser om ”nio miljoner Israeler” (7 april) kan man bara dra slutsatsen att det har skett en massinvandring av ca 3 miljoner människor under natten – Israels befolkning är ju inte större än ca 6 miljoner. Sanningen brukar som bekant vara det första som korsfästs när pressetik får stå tillbaka för personligt tycke och en högst personlig agenda.

Om man nu vänder sig till GöteborgsPosten är det intressant att analysera Britt-Marie Mattsons artiklar. Mattson skriver ur en snedvriden propalestinsk och antiisraelisk synvinkel. Till exempel påstår hon att ”Israels olycka är valet av en ledare som lovade det som han aldrig hade för avsikt att uppfylla” (6 april). Har Sharon verkligen anförtrott Mattsson detta? Just det faktum att Israel valde den hårdföre Sharon pga att Baraks mjuka linje möttes av Palestinskt våld, figurerar inte alls i Mattssons resonemang.

Hamilton och Mattsson befäster polariseringen då de skriver så grovt vinklat. Deras obalanserade ”reportage” ger bra grogrund för samhällets mörka krafter, som även de hoppas kunna dra nytta av turbulensen i Mellanöstern. Resonemanget är lika isande makabert som det är logiskt: om journalister ostraffat kan skriva så uppenbart vinklat om Israel, kan väl även dessa människor uppträda på samma sätt: oemotsagd antiisraelisk propaganda (som ju får härja fritt) får tjäna som bärare för antijudisk verksamhet. Samhällets tystnad tolkas som samhällets stöd.

Och vi ser redan resultatet här hemma. Det ohämmade hatet som idag villigt publiceras i media – både i form av hejdlöst partiska ”reportage” och som öppet hatiska insändare utan understöd av fakta – börjar få genomslag på gator och torg. Alldeles nyligen i till exempel Göteborg har judar och judiska verksamheter fått utstå bombhot, vandalisering, telefonterror. Judar slås ned på öppen gata för att de bär kalotten, den judiska huvudbonaden.

Frågan är: Kommer medierna att inse sitt ansvar och samhället att upptäcka vad som pågår först när kristna svenskar inte vågar gå ut bärande halsband med ett kors? När kommer vi som samhälle att inse att våra handlingar – och brist på handlingar – faktiskt har konkreta effekter?

Mediernas viktiga roll i en konflikt är att vägleda i fråga om respekt, sanningshalt och bevisföring i det skrivna ordet. Allt vars syfte är att enbart gagna ena sidan på bekostnad av den andra är destruktivt.

Ett rykande färskt exempel: EU-representanternas försök att besöka Palestiniernas President Yasser Arafat för att visa sitt stöd under belägringen var ett principiellt viktigt och mycket lovvärt initiativ.

Tyvärr var det inte ett dugg trovärdigt eftersom samma aktioner inte genomdrevs till förmån för Israel medan Israel var belägrad: när 4 självmordsbombningar på raken och otaliga attacker med skjutvapen utfördes av palestinska terrorister utan någon respons från Israel. Responsen kom först när bedjande judar massakrerades under påskfirande, och det är den responsen som alltjämt pågår.

Samma sak gäller Norska Nobelkommitténs uttalade vilja att ta ifrån Shimon Peres hans Fredspris. Arafat, å andra sidan, föreslås behålla sitt. På vilket sätt ska sådana partiska inlägg tolkas, om inte att det är ytterligare ett sätt att särbehandla allt som har med judar och Israel att göra?

Det samma gäller de fredsaktivister som så modigt visar sin solidaritet med de nu drabbade Palestinierna genom att agera som mänskliga sköldar. Mycket lovvärt, en aktion som med rätta hyllas i media. Men var fanns alla dessa mänskliga sköldar när hela Israel höll sig inomhus av rädsla för fler självmordsbombare? Varför, om de ville vara trovärdiga, satt inte dessa människor på Israeliska kaféer och åkte på Israeliska bussar med sina banderoller och flaggor för att visa sin solidaritet med Israelerna?

Men framför allt, varför ställer inte media denna fråga? Istället prisas dessa människor som hjältar. Det finns dock inget hjältemodigt i att skydda ett folk men samtidigt blunda för ett annat folks död. Uppmuntrar inte detta rasism, hat som segregerar folk?

Bygg istället broar! Det genereras tillräckligt med hat mellan dem i Mellanöstern som verkligen lever med dagens våld och motvåld. Det ligger inte i någons intresse att avlägsna ”experter” på bekvämt och säkert avstånd spär på hetsen och underblåser blind partiskhet, religiöst raseri och grovt våld även här hemma.
Det är medias skyldighet att se till att publiken får en rättvis bild av det som sker. Det är en skyldighet så att vi gemensamt kan arbeta för ett rättvist närmande från bägge sidor.

Annars bär medierna ansvaret för det hatsamhället som byggs upp. Och det gagnar ingen – speciellt inte i det avlägsna Sverige.