Archive for Mars, 2002

Sansat reportage tack!

Söndag, Mars 31st, 2002
GPs Britt-Marie Mattsson har världens bästa jobb! Hon får skriva vad hon vill, de egna åsikterna får blandas friskt med ostyrkta påståenden på tidningens utrikesnyhetssida.

Mattsson lägger all skuld för dagens fruktansvärda situation i Mellanöstern på Israels premiärminister Ariel Sharon. Enligt henne har ingen annan i hela världen något ansvar för situationen än just Sharon. Att vågen av självmordsbombningarna inleddes medan Israels mjukaste duva genom tiderna, Ehud Barak, satt vid styret och förhandlade fram en politisk lösning berörs inte i hennes artikel. Denna sanning skulle ju bara vara i vägen för hennes resonemang.

Dock kommer Mattsson sanningen snubblande nära vid ett tillfälle, då hon skriver om mordet på Israels premiärminister Yitzhak Rabin: ”Extremister finns på alla sidor.”

Så sant, Britt-Marie: De finns på alla sidor och i det demokratiska Israel låter man arrestera och rannsaka dem i domstolar, och döma dem enligt lagen.

Vilket är precis vad Israel har bett Yasser Arafat göra under de senaste 19 månaderna. Arrestera dem som planerar och genomför slakten mot Israeliska barn på väg till skolan eller födelsedagsfesten, vuxna på väg till snabbköpet eller arbetet. Svaret är istället ännu fler självmordsbombare. Helt i linje med Faisal Husseini, Palestinska Myndighetens Minister för Jerusalemfrågor, som säger: ”Valet ligger inte alls mellan förhandling och strid – man bör ha både förhandling och strid på samma gång … med vapen, med jihad, med intifada, med självmordsaktioner.” Omvärldens opinionsmakare mobiliseras först då Israels tålamod tryter – som förra helgen efter det att 3 självmordsbombningar och 2 attacker genomfördes på raken utan svar från Israel, med 50 döda och hundratals skadade.

Men det finns en lösning:

Tvinga Yasser Arafat uppmana sitt folk – på arabiska – att sluta slakta civila Israeler. Rikta därefter lika mycket energi på att tvinga Israel lämna de ockuperade områden – det skulle då inte finnas någon som helst ursäkt för en enda Israelisk soldat att närvara på Palestinsk mark.

Eller vill man hellre tvinga dem vara kvar på Västbanken och Gazaremsan, för att cyniskt använda deras närvaro i propagandasyfte?

Vad vill Yasser Arafat egentligen? Blod eller ett eget land, verklig fred och ömsesidig respekt?

Torsdag, Mars 28th, 2002
På den Judiska påskdagen onsdag 27 mars, promenerade en palestinsk självmordsbombare in i en samlingslokal där de bedjande höll på att fira påsken. 19 oskyldiga civila fick sätta livet till, ytterligare 140 slets sönder men överlevde. Tillståndet för cirka 20 av dem är dock så allvarligt att deras överlevnadsutsikter är små. Flera av dem är barn.

Detta var den tredje terrorattack i Israel utfört av palestinska grupper inom loppet av 2 veckor. Samtliga utan svar från Israel.

Dessa fanatiker erkänner inte Israels närvaro i Mellanöstern. Ej heller Yasser Arafats position som Palestinsk ledare, eller den Palestinska Myndighetens (PA) överhöghet över de områden som Israel besitter på Västbanken och Gazaremsan.

Ändå är det till just Yasser Arafat och Palestinska Myndigheten som omvärlden vill att Israel överlämnar området. Samma myndighet som säger sig inte ens kunna lokalisera de skyldiga för att arrestera dem.

Länder i den civiliserade världen har lagstiftning som förbjuder rashets och bestraffar strängt våld och uppmuntran till våld.

Efter många interna stridigheter inom arabvärlden, fick Saudiarabien äntligen gehör för sin länge diskuterade fredsplan. En fredsplan som går ut på att Israel lämnar ockuperat område i utbyte mot fred, med en Palestinsk stat sida vid sida med Israel. Israel uppmuntras lämna över området till just den myndigheten som säger att den inte mäktar med våldsverkarna inom sina egna gränser. Låt nu Arabländerna demonstrera sin tilltro till sin egen fredsplan genom att fängsla och rannsaka alla dessa dödsbringande militanta fanatiker.

Problemet är ju att dessa våldsverkare och deras planerare, finansiärer och tränare tillåts operera helt öppet i just arabländerna. Samma arabländer som säger att deras mål är ömsesidig fred och erkännande. Samma våldsverkare som säger, t ex:

Palestina sträcker sig från Jordanfloden till Medelhavet. Det vi realistiskt kan få idag borde accepteras för att bilda kärnan till det som kanske tar femton eller tjugo år att nå fullt ut.”
Sheikh Ikrama Sabri, Palestinska Myndighetens Mufti av Jerusalem.

Valet ligger inte alls mellan förhandling och strid – man bör ha både förhandling och strid på samma gång … med vapen, med jihad, med Intifada, med självmordsaktioner.”
Faisal Husseini, Palestinska Myndighetens Minister för Jerusalemfrågor.

Kan samtidigt massmedia sluta hänvisa till Israels ”massaker” som svar på extrema palestiniers ”aktioner”, kyler vi ner situationen ytterligare istället för att spä på den.

Önskas fred eller fanatism?

Onsdag, Mars 20th, 2002
Den 20 mars 2002 sprängde en palestinsk självmordsbombare 7 människor i luften på en buss i norra Israel. 34 människor fick svåra splitterskador av metallfragment som medvetet packades in i bomben för att åstadkomma så många söndertrasade överlevande som möjligt.

Mindre än 24 timmar senare sprängdes minst 2 människor i luften, ytterligare ett 40-tal sargades av vassa spikar doppade i råttgift. Ännu en självmordsbombare, denna gång i Jerusalem.

Medan dessa rader skrivs briserar ytterligare en självmordsbomb i Jerusalem.
Samtliga offer var förstås israeler. Och alla offer var medvetet valda. Inte en enda av dem ”hade oturen att stå för nära ett fönster” medan strider pågick, som stackars tioåriga Mariya i Balata (Charlotte Svärdström, GP Fria Ord 26 mars 2002). Dessa mordoffer var på väg till skolor, bio, tandläkare, arbetet. Som Mariya, helt oskyldiga. Till skillnad från Mariya, medvetat utvalda.

Vad tjänar det framtiden att Charlotte Svärdström skriver hetsiga inlägg där endast ena sidas ont, umbäranden och förluster omnämns? Att ”än fler palestinier måste alltså dö för israeliska kulor…” innan det blir en ändring. Israeliska liv räknas tydligen inte i ekvationen hos journalisten Charlotte Svärdström. Yrkesetik har tydligen olika tolkningar.

För dem som verkligen vill se en helhetsbild – och därigenom trappa ned en fruktansvärd situation – är just erkännandet av alla inblandades roller och lidanden oumbärlig.

Men bara om man verkligen vill se ett slut på lidandet – överallt.

Annars kan man fortsätta spela upp den ena sidas bedrövelser och fortsätta svartmåla den andra sidan.

Ungefär i stil med Yasser Arafat som sade till samlade arabdiplomater den 30:e januari 1996 på Grand Hotel i Stockholm:

Ni förstår att vi ämnar eliminera staten Israel … jag har ingen som helst användning för judar; de är och förblir bara judar.”

Eller som Sveriges Ahmed Rami skriver på Radio Islams hemsida:

”Framtiden tillhör Islams krafter. Hizbollah, Hamas, Islamisk Jihad…”.

Frågan kvarstår dock: vad tjänar sådan hets till i en värld som skriker efter verklig förändring?

Undergrävande och avhumanisering av ena parten i en konflikt förbättrar inte situationen. Vi behöver sätta folk på sina fötter, inte sparka undan benen.

Dessa attityder tillhör det förflutna: det är dags för intelligenta människor med bredare vyer att ta vid.