Den 11:e september 2001 skedde ett fruktansvärt dåd i New York och Washington, där flera tusen människor, i stort sett alla civila, dödades i en rad koordinerade självmordsattacker.
Dådet utfördes av Osama bin Laden, en man som under åren öppet och upprepat deklarerat sin intention att störta ett demokratiskt land – USA – eftersom hans personliga smak vad gäller politiska, sociala och religiösa normer inte motsvaras av det han ser i USA. Osama bin Laden har sagt att varje amerikanskt mål – såväl civilt som militärt – är ett legitimt mål i hans krig. Han brännmärktes som ledare för en terroristorganisation.
Den 1:a oktober 2001 skedde ett fruktansvärt dåd i den Indiska staden Srinagar i det omtvistade Kashmir, som såväl Pakistan som det demokratiska Indien gör anspråk på. 329 civila dödades och ett fyrtiotal personer skadades i en självmordsattack på delstatsparlamentet.
Dådet utfördes av Jaish-e-Mohammed, en organisation som har sagt att varje indiskt mål i det omstridda Kashmir – såväl civilt som militärt – är ett legitimt mål i deras krig att befria Kashmir. USA såg sig nödgad att officiellt brännmärka denna organisation som terroristorganisation. Sålunda anses den utgöra ett legitimt mål för den tilltagande globala koalitionen mot terrorismen.
Den 3:e oktober dödades 2 ungdomar och 15 skadades svårt i Alei Sinai i det omtvistade gränsområdet mellan det demokratiska Israel och det självstyrande Palestina.
Dådet utfördes av Hamas, en organisation som har sagt att varje israeliskt mål såväl i Palestina som inom Israel – såväl civilt som militärt – är ett legitimt mål i deras krig att befria området från all israelisk närvaro. Hamas brännmärktes dock inte som terroristorganisation. Detta var tydligen inte ett lika fruktansvärt dåd som de övriga i omvärldens öga, trots att det bara var det senaste i en lång rad av liknande aktioner som även inkluderat självmordsattacker liknande dem i USA och Indien.
USA har sagt att man ska öka trycket på Israel att hålla sig lugn, att den senaste tidens händelser visar hur viktigt det är att någon gång bryta med gamla mönster och verkligen inrikta sig mot en ny världsordning i kölvattnet på dådet där cirka 3000 civila dödades. Helt rätt – förmodligen kommer Israel aldrig att frivilligt ge med sig på någon punkt om inte landet tvingas till det.
Det man dock glömmer är att för att lyckas åstadkomma en hållbar ändring, måste samma tryck även utövas på de länder och organisationer som både aktivt och i det fördolda stödjer fortsatt våld i området. Någon gång måste man helt enkelt bryta med gamla mönster. Den tidigare Israeliska premiärministern Ehud Baraks oerhörda eftergifter för precis ett år sedan visar just precis på en målmedveten israeliska ändring i denna riktning. Ändå drog sig palestiniernas ledare Yasser Arafat tillbaka från avtalet i samma stund som det skulle undertecknas. Förklaringen är lika intressant som den är oroande.
I stort sett allt som Yasser Arafat hade lagt fram som krav accepterades av Israel. Det som återstod var lite finlir, små gränsjusteringar på bägge sidor för att möjliggöra en gränsdragning som skulle gynna båda sidor i lika höga grad. Yasser Arafats vägran att skriva under och den efterföljande andra Intifadan måste således hänvisas till villkor som INTE fanns nedtecknat på avtalet – ett avtal som ju gav honom i stort sett allt han önskat. Det som saknades var punkten som kräver utplånandet av landet Israel.
Men är detta en önskan som Yasser Arafat egentligen ställer up på? Förmodligen inte. Han är en realpolitiker, han vet ju att hans folks bästa är intimt sammanflätat med Israel, att båda folken egentligen har mer som förenar än som skiljer dem åt – såväl ekonomiskt som säkerhetsmässigt. Problemet är att Yasser Arafat är i händerna på de fanatiska våldsfixerade extremistgrupper som utövar den egentliga makten i området. Organisationer som Arafat inte mäkta göra något åt, organisationer som han dock använder sig av för att sätta press på motparten. Organisationer som Hamas, Islamiska Jihad och Hizbollah.
Det är med dessa organisationer som med alla andra som utövar våld för att främja sina politiska mål: antingen är de legitima parter med vilka man kan förhandla, eller så är de terroristorganisationer. Är de legitima, borde i rimlighetens namn Yasser Arafat dra sig tillbaka till förmån för dem så att Israel kan värdera dem och behandla dem därefter. Uppför de sig och betraktas dem däremot som terroristorganisationer, borde omvärlden värdera dem som sådana. Frågan är varför denna logiska progression inte tillämpats.
Därför att om man undlåter att agera konsekvent, kan man annars dra slutsatsen att våld faktiskt betalar sig – bara man väljer ens mål noggrant.