Archive for Oktober, 2001

Journalismens tudelade ansikte

Måndag, Oktober 29th, 2001
Utåt är vissa journalister måna om att se ut att vara objektiva, men inåt anstränger de sig för att vara subjektiv nog att locka anhängare med en redan förutbestämd åsikt.

Ingen i målgruppen skall känna sig direkt hotad av den subjektiva journalistens framfart. Det är grunden för den smygande propaganda som förtäckt kallas för ”analytisk journalism”. Effektivast är detta vapen när det utåt ges ett stort mått av objektivitet under journalistisk täckmantel.

Britt-Marie Mattsson på GP vet precis vad jag talar om – det är ju i stort sett hennes formuleringar jag använder ovan. Men till skillnad från Mattsson, väljer jag att belysa något som hon konstigt nog inte klarade av i GP den 25:e oktober. I en ”analys” av terrorismen i världen i efterdyningarna av det människovidriga gisslantagandet av mer än 700 civila i Moskva, lyckas hon med bedriften att reorientera nyheten så att den istället fokuserar på Israel. Inte på Israel av idag, men för 60 år sedan. Mycket vilseledande skriver hon att i upptakten till ”etablerandet av en judisk stat var terror, inklusive bombdåd, det viktigaste vapnet”. Det Mattsson inte lyckades förmedla var att denna terror, då som nu, utövades av palestinska araber. De militanta judiska aktivister som tog till sådana handlingar mot civila rannsakades och fängslades alla av den gryende israeliska staten. Just samma åtgärd som Israel idag vill att Yasser Arafats Palestinska Myndighet ska göra. Utan gensvar. Tvärtom glorifierar Arafat våldet och dödandet av civila israeler.

Det är intressant att inget av detta nämns i Mattssons skriverier. Intressant, men knappast förvånande. Det som är märkvärdig tär inte att hon skriver det hon tror på. Den felande länken måste istället vara hos dem som tillåter en oberoende tidning att kapas för ett sådant ändamål. Mattsson har ju en pro-palestinsk dagordning. Som verktyg i striden ljuger hon aldrig eller i alla fall ytterst sällan; hon undviker helt enkelt de delar av sanningen som inte matchar den förutbestämda bild hon till varje pris vill förmedla. Exempelvis är hon ytterst noga med att inte använda ordet ”terrorist” i textavsnitt som handlar om palestinier, trots otaliga bussbombningar och restaurangsprängningar bland civila i Israel än idag; nej, det ordet använder hon först i sammanhanget Israels återkomst – för 60 år sedan.

Kom igen Mattsson: hymla inte om vad du står för, säg precis som det är: det är helt OK att du står stadigt på den palestinska sidan – det är ju din rättighet. Men kalla det för allt i världen inte för ”journalism” eller ”analys”. Ordet du söker är ”propaganda”. Möjligtvis ”PR”…

Låt oss mötas på lika villkor, spaltcentimeter för spaltcentimeter. Skriv precis det du vill, precis som du gjort hittills. Men ge mig lika stor möjlighet att möta dina argument. Du vet att det skulle innebära nedmontering av vartenda argument du kan komma med, bit för bit.

För inte är du väl rädd för att behöva stå för dina gärningar mot en motpart som debatterar på samma villkor som du gör?

Vem behöver fred? Våld betalar sig.

Onsdag, Oktober 3rd, 2001

Den 11:e september 2001 skedde ett fruktansvärt dåd i New York och Washington, där flera tusen människor, i stort sett alla civila, dödades i en rad koordinerade självmordsattacker.

Dådet utfördes av Osama bin Laden, en man som under åren öppet och upprepat deklarerat sin intention att störta ett demokratiskt land – USA – eftersom hans personliga smak vad gäller politiska, sociala och religiösa normer inte motsvaras av det han ser i USA. Osama bin Laden har sagt att varje amerikanskt mål – såväl civilt som militärt – är ett legitimt mål i hans krig. Han brännmärktes som ledare för en terroristorganisation.

Den 1:a oktober 2001 skedde ett fruktansvärt dåd i den Indiska staden Srinagar i det omtvistade Kashmir, som såväl Pakistan som det demokratiska Indien gör anspråk på. 329 civila dödades och ett fyrtiotal personer skadades i en självmordsattack på delstatsparlamentet.

Dådet utfördes av Jaish-e-Mohammed, en organisation som har sagt att varje indiskt mål i det omstridda Kashmir – såväl civilt som militärt – är ett legitimt mål i deras krig att befria Kashmir. USA såg sig nödgad att officiellt brännmärka denna organisation som terroristorganisation. Sålunda anses den utgöra ett legitimt mål för den tilltagande globala koalitionen mot terrorismen.

Den 3:e oktober dödades 2 ungdomar och 15 skadades svårt i Alei Sinai i det omtvistade gränsområdet mellan det demokratiska Israel och det självstyrande Palestina.

Dådet utfördes av Hamas, en organisation som har sagt att varje israeliskt mål såväl i Palestina som inom Israel – såväl civilt som militärt – är ett legitimt mål i deras krig att befria området från all israelisk närvaro. Hamas brännmärktes dock inte som terroristorganisation. Detta var tydligen inte ett lika fruktansvärt dåd som de övriga i omvärldens öga, trots att det bara var det senaste i en lång rad av liknande aktioner som även inkluderat självmordsattacker liknande dem i USA och Indien.

USA har sagt att man ska öka trycket på Israel att hålla sig lugn, att den senaste tidens händelser visar hur viktigt det är att någon gång bryta med gamla mönster och verkligen inrikta sig mot en ny världsordning i kölvattnet på dådet där cirka 3000 civila dödades. Helt rätt – förmodligen kommer Israel aldrig att frivilligt ge med sig på någon punkt om inte landet tvingas till det.

Det man dock glömmer är att för att lyckas åstadkomma en hållbar ändring, måste samma tryck även utövas på de länder och organisationer som både aktivt och i det fördolda stödjer fortsatt våld i området. Någon gång måste man helt enkelt bryta med gamla mönster. Den tidigare Israeliska premiärministern Ehud Baraks oerhörda eftergifter för precis ett år sedan visar just precis på en målmedveten israeliska ändring i denna riktning. Ändå drog sig palestiniernas ledare Yasser Arafat tillbaka från avtalet i samma stund som det skulle undertecknas. Förklaringen är lika intressant som den är oroande.

I stort sett allt som Yasser Arafat hade lagt fram som krav accepterades av Israel. Det som återstod var lite finlir, små gränsjusteringar på bägge sidor för att möjliggöra en gränsdragning som skulle gynna båda sidor i lika höga grad. Yasser Arafats vägran att skriva under och den efterföljande andra Intifadan måste således hänvisas till villkor som INTE fanns nedtecknat på avtalet – ett avtal som ju gav honom i stort sett allt han önskat. Det som saknades var punkten som kräver utplånandet av landet Israel.

Men är detta en önskan som Yasser Arafat egentligen ställer up på? Förmodligen inte. Han är en realpolitiker, han vet ju att hans folks bästa är intimt sammanflätat med Israel, att båda folken egentligen har mer som förenar än som skiljer dem åt – såväl ekonomiskt som säkerhetsmässigt. Problemet är att Yasser Arafat är i händerna på de fanatiska våldsfixerade extremistgrupper som utövar den egentliga makten i området. Organisationer som Arafat inte mäkta göra något åt, organisationer som han dock använder sig av för att sätta press på motparten. Organisationer som Hamas, Islamiska Jihad och Hizbollah.

Det är med dessa organisationer som med alla andra som utövar våld för att främja sina politiska mål: antingen är de legitima parter med vilka man kan förhandla, eller så är de terroristorganisationer. Är de legitima, borde i rimlighetens namn Yasser Arafat dra sig tillbaka till förmån för dem så att Israel kan värdera dem och behandla dem därefter. Uppför de sig och betraktas dem däremot som terroristorganisationer, borde omvärlden värdera dem som sådana. Frågan är varför denna logiska progression inte tillämpats.

Därför att om man undlåter att agera konsekvent, kan man annars dra slutsatsen att våld faktiskt betalar sig – bara man väljer ens mål noggrant.