Föredrag på Tel Aviv Universitet

December 3rd, 2016 av ilyameyer

Den 18 december håller jag föredrag på BESA – Begin-Sadat Center for Strategic Studies – i Tel Aviv.

Föredragets titel är Sweden-Israel Relations: Where Fiction Meets Reality- ”Relationerna mellan Sverige och Israel: där verkligheten överträffar dikten”.

Bakgrunden till föredraget är de tre böckerna jag har skrivit i ämnet - The Hart Trilogy bestående av Bridges Going NowhereThe Threat Beneath, samt From the Shadows.

Föredraget är öppet för allmänheten.

Samtliga intäkter från försäljning av mina böcker går oavkortat till barnsjukhuset Alyn i Jerusalem.

Välkommen om du befinner dig i Israel då!

Bränderna som galvaniserade hela den civiliserade världen. Förutom Sverige.

November 26th, 2016 av ilyameyer

Shabbat shalom från Israel.

A forest fire spreads near the settlement of Nataf (Photo: Rami Harel)

Våra brandsoldater kommer inte att få någon shabbatvila eftersom de islamistiska mordbrännarna arbetar oförtrutet.

Våra soldater kommer inte heller att få någon shabbatvila eftersom de är fullt sysselsatta med att rädda livet på civila vars hem hotas av bränderna.

Våra poliser kommer ej heller att få någon shabbatvila eftersom de har händerna fulla med att skydda övergivna, brandskadade hus från att plundras av de islamistiska mordbrännarna.

Vår flygplatspersonal kommer inte att få någon shabbatvila eftersom de har ett digert arbete med att koordinera flygplan som kommer till Israels undsättning från bland andra Storbritannien, USA, Ryssland, Ukraina, Turkiet, Egypten, Jordanien, Cypern, Grekland – men inte Sverige.

Våra läkare och sjuksköterskor kommer ej heller att få någon shabbatvila eftersom de måste hantera alla de patienter som fått flyttas från brandskadade sjukhus till deras sjukhus, plus förstås alla de civila, främst äldre och unga barn, som rökskadats i mordbrandsterrorn.

Och det israeliska folket – såväl judar som kristna som druser som muslimer – kommer inte att få någon shabbatvila eftersom hela landet är fullt sysselsatt med att öppna sina hem och matförråd till dem som blivit hemlösa till följd av mordbränderna.

Och i allt detta, då till och med länder som har ansträngda relationer med Israel har uttryckt empati för Israels folk och erbjudit hjälp av alla slag, har det politiska och mediala Sverige varit tyst. De muslimska Azerbaidjan, Egypten, Turkiet, Jordanien, till och med den rasistiska, hatfulla Palestinska Myndigheten, har alla omgående bidragit med eldbekämpningsresurser – miljökatastrofen orsakade av de muslimska mordbrännarna i Israel är ju lika kännbar för dem som för Israel så det verkade helt naturligt att bidra med antingen fysisk hjälp eller åtminstone sympatiyttringar.

Inget dock från Sverige.

Bränderna kommer att släckas, skogsmarken kommer att självläka och bostäder kommer att byggas upp igen.

Men det officiella Sveriges empatilöshet kommer inte att kunna läka. Till det finns det vare sig vilja eller kunskap. Den svenska empatilösheten, ja till och med motviljan, är total när det gäller den judiska staten Israel och ENBART den judiska staten Israel.

Ett skammens tid för det officiella och mediala Sverige.

Shabbat shalom från Israel.

Recension av boken ”Vi Lever Vidare” av Franz Cohn

Oktober 26th, 2016 av ilyameyer

Har nyss läst färdigt boken ”Vi lever vidare” av Franz Cohn.

Det är en skrämmande skildring av hur han som ung pojke slets ifrån sina föräldrar i ett anschluss-ivrande Tyskland under Nazistyre för att skickas som ”kinderbarn” till en fristad i Sverige.

Ett Sverige som på eget initiativ krävde att Tyskland skulle stämpla ett ”J” (för Jude) i de tyska judarnas pass så de kunde lättare identifieras och sålunda förhindras från att komma in i Sverige.

Ett Sverige som på eget initiativ stämplade en ung ensam pojkes främlingspass med de ödesdigra orden ”Gäller icke för återresa till Sverige”. Det var sålunda inte bara Tyskland som på sitt alldeles eget sätt blev av med sina egna och hela Europas judar, Sverige gjorde också allt för att åstadkomma samma resultat fast med mildare metoder.

Ett Sverige som klappade sig självbelåtet på sin ”humanitära” axel för att ha gett asyl åt 500 minderåriga barn, men som målmedvetet förhindrade deras föräldrar från att få asyl tillsammans med sina barn. Man slet alltså barnen ifrån föräldrarna – och sade sig agera humanitärt.

Därefter gick Franz Cohns föräldrar ett fruktansvärt öde till mötes, i Nazitysklands gaskammare.

Franz var inte enda barnet i familjen som räddades. Hans två äldre systrar skickades också utomlands av föräldrarna, den ena till England och den andra till Argentina. Alla tre barn räddades till livet – genom att föräldrarna skickade dem utomlands ett efter ett. Sätt dig in i föräldrarnas situation – att skicka iväg sina barn till ett osäkert öde långt borta och till tre olika länder i hopp om att åtminstone någon barn skulle överleva. Själv trodde föräldrarna att de så småningom hade funnit en fristad i Norge, men väl där fick de inte besöka sin 12-årige son Franz i ett Sverige som ju förhindrade alla judar inresetillstånd…

Till slut förråddes hans föräldrar som hämtades av norsk polis och släpades ombord S/S Donau tillsammans med 765 andra judar. Båten seglade till Stettin och därifrån skickades fångarna till döden i Auschwitz.

Bara så där. För att de var judar. Medan ett helt samhälle – vårt norska grannsamhälle – tittade på.

Författaren Franz Cohn berättar en högst personlig historia – boken handlar ju om hans egen familj – samtidigt som han analytiskt sätter det personliga mot ett större strategiskt och politiskt bakgrund, ett Europa som brann i helvetets lågor såväl på krigsfronterna som i gaskamrarnas slukande eldar.

Bokens kanske starkast, mest brutala ord handlar faktiskt inte om den 12-årige Franz som slets från sina föräldrar och syskon, utan om den unga flicka som så småningom skulle bli hans hustru. Eva Kallus.

”Eva 15 år tillsammans med föräldrarna och yngsta systern Mira 13 år deporterades till Auschwitz. Föräldrarna och Mira mördades direkt vid ankomsten. Eva valdes ut att leva.”

Ett hjärtskärande människoöde, en hel släkthistoria, ett flera sekel gammalt kulturarv, sammanfattade på blott 27 ord.

där enkelt förändrades historia för en individ – och för ett helt folk.

Läs Franz Cohns bok ”Vi lever vidare”.

För så är det – trots alla obeskrivliga hemskheter lever Franz och Eva och deras ättlingar vidare.

Men är boken bara en historisk tillbakablick, en dokumentär på det som har varit?

Inte alls. Den är också en dagsfärsk kommentar om den nya verkligheten som har vuxit fram i skuggan av Nazism, en verklighet som våra politiker och medier talar väldigt ogärna om – om de överhuvudtaget talar om det.

Verkligheten heter Islamism.

här förträffligt skriver Franz Cohn i slutet av boken, om lärdomarna för idag:

”Lärdomen som drogs efteråt av alla judar, både i Israel och utanför, det var naturligtvis att alltid ta hat och hot från demagoger och politiska eller religiösa rörelser på fullaste allvar … (Idag) vräker hela arabiska hatindustrin ur Sions Vises Protokoll och annan antisemitisk litteratur i stora upplagor, inte bara i de egna länderna, för att demonisera både judarna och Israel. Hela den klassiska europeiska lögnpropagandan om judar översätts och sprids effektivare än vad nazisterna kunde, med hjälp av satellit-tv, parabolantenner och internet. Judarna och Israel tjänar återigen som syndabockar för de egna tillkortakommanden och som man kan skylla alla sina problem på.”

Sex miljoner av Europas judar mördades av nazisterna. När kriget var över 1945 fanns de inte mer. Tre år senare exploderade den islamistiska expansionen i Mellanöstern i ett panarabiskt anfallskrig mot den judiska staten Israel. Araberna vill också precis som nazisterna ha en anschluss, man vill precis som nazisterna utrota judarna och bilda en enad och enig panarabisk nation etniskt rensade från alla judar. Araberna förlorade kriget men förlusten ledde till att de inom loppet av 10 år sparkade ut hela sin judiska befolkning. Arabländernas judiska befolkningen decimerades omedelbart och under obeskrivliga former från drygt en miljon till idag färre än 10,000. I HELA arabvärlden tillsammans. Så nog smakar ”Vi lever vidare” ganska beskt hos många judar än idag – hos den miljon som fördrevs från sina hem i arabvärlden, där deras anfäder hade levt i vissa fall i upp till 2000 år. Återigen utsparkade bara för att de var judar. Denna gång hade de dock ett land att fly till, Israel, till skillnad från 1939 då i stort sett hela världen – inte minst Sverige – stängde dörren resolut i deras desperata ansikten.

Franz Cohns bok ”Vi lever vidare” börjar ovanligt med epilogen, och tar sedan läsaren på en svindlande skildring av en familjehistoria rakt in i Sveriges nya verklighet, innan den avslutar med uppmaningen ”Det får aldrig hända igen”.

Ansvaret för att se till att det aldrig händer igen vilar på oss alla. En bra början på arbetet med att förhindra en upprepning är att läsa boken.

Gör det. Finns att beställa från Förenade Israelinsamlingen – Keren Hayesod. ISBN: 978-91-639-0365-6