Nyligen besökte Påven Franciskus Baghdad i Irak. Han verkar ha gjort det med avsikten att medvetet visa sina islamistiska överhuvuden att judarna inte är värda att ens nämna i artiga kretsar, än mindre att bjuda in till ekumeniska samtal.
Påven Franciskus tycks sålunda vara den minst kristna av alla kristna påvar i mannaminne.
Texten nedan är en Googleöversättning av en artikel skriven av den förträffliga Michelle Mazel, författare med en lång rad böcker till sitt namn. Hennes namn är kanske i övrigt bekant då hon är hustru till Israels tidigare ambassadör till Sverige.
Läs artikeln och sprid den. Det går inte att misstolka katolska kyrköverhuvudets tydliga proislamistiska och antijudiska inställning. Vare sig du är jude, kristen, muslim eller tillhör någon annan religion: om du tror på demokrati, på alla människors lika värde, om du prisar ärlighet, om du är genuint religiös och inte offrar på politisk korrekthetens altare, om du anser att en politisk eller religiös ledare bör vara moralisk och principfast nog att ta klart ställning för ärlighet och för de svaga, ja då bör Påvens oetiska förfall mana till både eftertanke och aktion, eftersom vi redan vet vad resultatet blir när människor vi uppfattar som svaga lämnas åt sitt öde medan ”de goda” blundar och vargarna närmar sig. Och ja, jag väljer mina ord noggrant.
Michelle Mazels artikel kan läsas i det franska originalet här. Nedan kommer en Googleöversättning. till svenska (jag har plockat bort bilderna av hänsyn till copyright).

Judarna, stora frånvarande gruppen från det ”ekumeniska” mötet i Bagdad, av Michèle Mazel
Michele Mazel
Låt oss inse att det krävde mod för påven Franciskus att våga sig in i Irak och särskilt Bagdad, en av de farligaste städerna i Mellanöstern där interkommunala konfrontationer och attacker följer varandra. Under denna spänningsperiod mellan islam och väst tyckte han att det var bra att spela övertygelse och att göra det, möta den högsta shiitiska myndigheten i Irak, den stora Ayatollah Ali Sistani.
Efter ett möte som beskrivits som historiskt med det senare besökte den suveräna påven platsen för den antika staden Ur i Chaldea. Samma där, enligt den bibliska berättelsen [i] ”Herren sade till Abraham: Gå ut ur ditt land … till det land som jag ska visa dig. Jag ska göra dig till en stor nation. ”
Enligt Le Monde den 6 mars ”gick han med på en plattform en handfull män som representerade de olika valörer som finns i landet för att tillsammans be en Abrahams barn … Runt huvudet för den katolska kyrkan stod särskilt Sheikh Farouk Khalil, en av yazidernas andliga ledare; Sheikh Sattar Jabbar, ”påve” av Mandeanerna; Rajab Kakaei, en representant för Kakai från Kirkuk; och två representanter för zoroastrien ..” Och judarna, frågar du?
Läs igen: det är förgäves att du kommer att söka nämna judarna. De hade inte bjudits in till denna stora manifestation av ekumenism; om bibeltexten nämndes, var det av en katolsk präst som läste den. Påven krävde uppenbarligen inte att åtminstone en företrädare för samhället skulle associeras med detta möte med Abrahams barn. Hade han önskat det? Begärde han bara det? Fanns det tysta förhandlingar som skulle ha slutat misslyckas? Gav inte Vatikanen bara upp att ta itu med ett ämne som kunde ha väckt myndigheternas vrede och kanske till och med ifrågasatte besöket?
Hur som helst tog chefen för den katolska kyrkan, troligen efter noggrant övervägande, beslutet att inte nämna evenemangets judiska dimension. En tystnad som tyvärr påminner om en annan. Om han kallade för att be för hela Mellanöstern och i synnerhet för ”grannlandet Syrien, martyr” hade han inte ett enda ord för den forntida judiska gemenskapen, som nu har försvunnit.
Tre årtusenden av judisk närvaro i det som idag är Irak doldes således medvetet. Det är sant att efter ”Farhoud” gjorde pogrom 1941, som orsakade nästan tvåhundra döda och femhundra sårade, spoliationer, arresteringar, förföljelser och sammanfattande avrättningar systematisk etnisk rening; lämnar enorma ägodelar? judarna i Irak var tvungna att avgå från exil.
Endast en handfull kvar i sitt tidigare hemland. Grand Ayatollah Ali Sistani tog hand om att framkalla palestiniernas lidande i de ockuperade områdena. Ett annat ämne som tydligen inte diskuterades: den långsamma blödningen av kristna i Irak . De var fortfarande en miljon 1980; de skulle vara mindre än 200 000 idag.