Mona Sahlin ger hyckleriet ett fräscht ansikte

Februari 3rd, 2016 av ilyameyer

Låter uttrycket ”att vända kappan efter vinden” bekant på något sätt?

Nu erkänner Mona Sahlin att judar i Sverige lever farligt och att särskilda skyddsinsatser behövs för att den officiellt erkända judiska minoriteten inte ska fördrivas från Sverige. Hon erkänner också att en stor del av hotet kommer från våldsam, fanatisk islamism, trots att hon försöker skylla problemet även på vänsterradikaler och högerextremister.

Hon skyller på alla, det vill säga, förutom den huvudsakliga adressen: den svenska Socialdemokratins vana under de senaste decennierna att hälla bensin på de redan pyrande antisemitiska lågorna. Inte minst genom att ohämmat stödja arabisk extremism gentemot Israel och genom att finansiera den genomkorrumperade arabiska kleptokratin i Ramallah utan minsta lilla krav på reciprocitet i form av ett stopp på antisemitism, indoktrinering och rasistiskt våld mot civila judar.

Mest intressant av allt, detta är samma Mona Sahlin som för exakt 13 år sedan sade i TV-programmet Agenda att någon antisemitism inte fanns i Sverige, i all synnerhet inte bland den muslimska minoriteten. Hur hon nu kunde dra en sådan slutsats, då programmet handlade just om förstahandsvittnesbörd från en 13-årig judisk pojke som ofta blivit attackerad på öppen gata av muslimska ungdomar. Det var min son, och varenda attack hade rapporterats till polisen och var sålunda dokumenterad. Men Mona Sahlin negligerade den svenska polisen. Då som nu…

Skillnaden mellan då och nu är inte antalet sådana och liknande attacker, utan att idag har Sverige ett öppnare debattklimat som tillåter att sådant här vädras offentligt.

Och nej, det är INTE på grund av att medierna har sansat sig under de gångna 13 åren och journalisterna, inklusive statsanställda SVT- och SR-reportrar, har börjat göra det jobb för vilket de får betalt.

Nej. Utan vi har internet att tacka för det förändrade rapporteringsklimatet – det som gammelmedierna ståndaktigt vägrade rapportera om eftersom det inte passade in i det PK-värld man skapat kring sig – har istället bloggvärlden rapporterat om. Öppet, ärligt och dokumenterat.

Tre ord som vare sig svenska journalistkåren eller, i all synnerhet Mona Sahlin som då var Integrationsminister (!) förstår.

Ensamkommande barn – då och nu

Januari 31st, 2016 av ilyameyer

Några personliga reflektioner om hur det är att vara ensamkommande barn – ett VERKLIGT sådant – i ett främmande land.

17 år gammal bröts jag upp från min familj, från landet där jag föddes, Indien, och skickades – ensam – till England. För att fortsätta min skolgång, att läsa på gymnasiet.

Jag kände ingen i England. På grund av Indiens  stränga finanslagar kunde alla mina ekonomiska tillgångar ledigt rymmas i en egenhändigt tillverkad (i slöjdklassen) läderplånbok: exakt 2 pund (vid den tiden motsvarade detta ungefär 14 kronor).

That’s it. 14 kronor och så fick jag klara mig på egen hand i ett nytt land. Jag blev inkvarterad hos en familj, som betalades av kommunen för att ge mig kall frukost och varm kvällsmat varje dag, samt en ren omgång sängkläder och badlakan varannan vecka. Inget mer.

I skolan fick man på den tiden skollunch, precis som man får i svenska skolor idag. Men lunchen var behovsprövad – de som hade föräldrar med hyggliga inkomster fick betala för lunchen själva. Men jag var oerhört blyg, det fanns ingen vuxen jag kunde vända mig till, och jag hade inga föräldrar i England som kunde föra min talan. Så jag gick första året utan lunch. Varje lunchtid lämnade jag skolan och vandrade på gatorna i exakt 35 minuter tills lunchpausen var över. Klasskamraterna tog för givet att jag gick ”hem” och åt lunch.

Men jag hade inget hem att åka till. Bara ett rum där jag inkvarterades hos en familj, som inte riktigt förstod – eller brydde sig om – hur jag klarade mig under den långa skoldagen.

Jag gick inte ut och matstrejkade – jag hade ingen mat att äta eller strejka över. Tills jag kom hem efter skolan och fick min kvällsmat. Jag lärde mig äta mycket bröd på den tiden.

Jag skötte mig i skolan, gjorde alla mina läxor i tid, skaffade två regelbundna jobb på helgerna – ett på lördagar och ett annat på söndagar. Tvättade däremellan folks bilar, klippte gräset åt grannfamiljer, städade kontor. Köpte aldrig någonting jag inte hade råd med, förväntade mig inte heller att kommunen eller någon annan skulle ge mig något jag saknade.

Jag var 17 år, sedan 18 år (gymnasiet i England är på blott 2 år) – min VERKLIGA ålder – och jag tafsade inte på några småtjejer, våldtog inte någon, slog inte ner någon för att han/hon tillhörde en annan religion, och jag stack absolut inte kniv i någon ung människas rygg bara för att hon (a) tillhörde det föraktade kvinnliga könet, eller (b) tillhörde någon föraktad religion.

Jag var – är – jude och kände inget annat än djup tacksamhet mot England. I all min ensamhet kände jag stor tacksamhet för att England hade gett mig en möjlighet att ta mig ur en växande misär i Indien. En möjlighet till högre utbildning – jag gick vidare och läste 4 år på universitet. En möjlighet att stå på egna ben och arbeta för det jag saknade – som till exempel pengar så jag kunde betala 50 pence, motsvarande 3 kronor och 50 öre på den tiden, för att äta mig mätt på skollunchen från början på andra året i skolan.

Jag var ensamkommande barn. Verkligen ensam. Utan möjlighet att förbättra min situation annat än genom att sköta mig i skolan och arbeta hårt varje ledig stund för att tjäna pengar och skaffa det jag saknade och behövde.

Jag fick aldrig någon känsla av att politiker eller journalister skulle sympatisera med mig om jag istället avreagerade min ensamhet, min avsaknad av fundamentala förnödenheter, genom att bestraffa min omgivning. Jag fick definitivt inte någon känsla av att jag skulle väcka sympati hos rikspolischefen eller min lokala kommunpolitiker om jag gick omkring och satte eld på folks bilar eller stack kniv i folks rygg.

Jag skötte mig. Jag hade vuxit upp i Indien som enda jude i en kristen skola där de flesta barn var hinduer, med en stor minoritet buddhister, sikher, kristna, jainister och muslimer. Som jude var det detta jag hade lärt mig – att ingen är skyldig mig något som jag inte arbetar för, men att jag är skyldig min omvärld ett gott uppförande och ett ärligt uppsåt.

Inte minst, jag uppförde mig på detta sätt för att det var det som förväntades av mig.

Samhället hade klara, tydliga krav på mig.

, på den tiden, gick det hur bra som helst att ställa krav på ensamkommande barn.

Visst har världen förändrats väldigt mycket sedan jag var 17 år. Men har det verkligen förändrats så mycket att samhället inte längre vågar ställa krav på ungdomar?

Eller är det så att bara vissa ungdomar skyddas från krav? Hur väljer man vilka som får leva ett kravfritt liv?

Och är det verkligen bra för rikets psyke att inte ställa fundamentala krav på en stor samhällsgrupp med enorm potential – den generation som kommer att ärva (eller nedmontera) vårt samhälle om några år?

Ungdomarnas (och det råder delade meningar om den verkliga åldern på många av dessa individer) bristande uppfostran hemmavid i sina hemkulturer kan ha många möjliga förklaringar. Inte minst spelar nedärvda religiösa normer en betydande roll här. Men problemet ligger nog inte enbart hos ungdomarna, utan minst lika mycket hos de vuxna politiker och journalister som ignorerar, ja faktiskt kväver, sitt eget samhälles kulturarv och istället fjäskar för andra kulturyttringar som inte har mycket gemensamt med värdsamhällets normer – de normer som tills nyligen byggde upp vårt land, det kitt som sammanhåller vår sociala struktur.

, i England 1972, lärde jag mig anpassa mig till det nya samhället. För samhället ställde krav på mig.

Är samhällsfunktionen i Sverige, år 2016, verkligen så väldigt annorlunda?

Eller är det bara politiker och journalister som borde veta bättre, som istället fortsätter att idka massiva sociala experiment med andras välfärd och liv som insats? Eller som i sin enfald tror att respekt för andra kulturer kräver överseende för övertramp på värdsamhällets sociala integritet?

Ett kort förslag därför till våra politiker och journalister: ställ tydliga krav – eller lämna över tyglarna till andra som är villiga att ta ansvar för samhället.

För Sverige har inte råd med fortsatt socialt experimenterade.

Skriver alltså ett före detta ensamkommande barn.

Diakonias rasism – i dubbel bemärkelse

December 18th, 2015 av ilyameyer

Det är något speciellt osmakligt med ett Diakonia som ägnar sig och sina frivilligt donerade resurser till att förringa antisemitiska handlingar utförda av muslimska terrorister.

Samtidigt som Diakonia undviker att kalla terroristernas religiöst och politiskt motiverade hatbrott mot judar för just terrorism.

Och samtidigt som Diakonia fördömer israeliska polisiära svar på denna terrorism. Diakonia har som operativt mål att underlätta för muslimska terrorister att döda och lemlästa judar, samt skydda förövarna från juridiska processer.

Och ja – att döda en terrorist som är i färd med att fortsätta sitt dödande av oskyldiga civila är också en del av den juridiska processen. Denna del av den juridiska processen kallas för förhindrande av pågående terrorbrott. Med allt det nödvärn som krävs – inklusive att döda förövaren om detta bedöms nödvändigt i attackens hetta. Det är inte upp till offret att bestämma vilka medel får lov att användas för att få ett stopp på hans eller hennes terrorhandlingar, utan vill man inte riskera att bli dödad i en polisiär aktion får man helt enkelt undvika att begå terrorbrott. Det är så enkelt att till och med Diakonias Bo Forsberg borde kunna inse denna simpla och eleganta logik.

Det Diakonia konsekvent vägrar att ta hänsyn till är att den muslimske förövaren har långt i förväg planerat sin attack in i minsta detalj, medan de som svarar på attacken har som bäst några millisekunder på att få ett stopp på den pågående attacken. Diakonia vill att muslimska terrorister skall per automatik skyddas från konsekvenserna av sitt rasistiska handlande. Vilket gör Diakonia till en rasistisk organisation. Faktiskt en rasistisk organisation i dubbel bemärkelse – eftersom den förordar antisemitism och samtidigt verkar tro att muslimer inte är tillräckligt civiliserade eller intelligenta för att själva kunna bedöma att deras rasistiska aktioner är just antisemitiska, varför de alltid måste skyddas från konsekvenserna av sitt handlande.

Det kan inte råda något tvivel om att dagens Diakonia som vänsterpolitisk organisation är en skrämmande antisemitisk skapelse. En organisation som missbrukar offentliga och  donerade medel för att förfölja judar samt underblåsa och samtidigt förringa antisemitiska attacker utförd av muslimska extremister.

Det är något speciellt osmakligt med ett Diakonia som ägnar sig och sina frivilligt donerade resurser till att förringa antisemitiska handlingar utförda av muslimska terrorister.

Samtidigt som Diakonia undviker att kalla terroristernas religiöst och politiskt motiverade hatbrott mot judar för just terrorism.

Och samtidigt som Diakonia fördömer israeliska polisiära svar på denna terrorism. Diakonia har som operativt mål att underlätta för muslimska terrorister att döda och lemlästa judar, samt skydda förövarna från juridiska processer.

Och ja – att döda en terrorist som är i färd med att fortsätta sitt dödande av oskyldiga civila är också en del av den juridiska processen. Denna del av den juridiska processen kallas för förhindrande av pågående terrorbrott. Med allt det nödvärn som krävs – inklusive att döda förövaren om detta bedöms nödvändigt i attackens hetta. Det är inte upp till offret att bestämma vilka medel får lov att användas för att få ett stopp på hans eller hennes terrorhandlingar, utan vill man inte riskera att bli dödad i en polisiär aktion får man helt enkelt undvika att begå terrorbrott. Det är så enkelt att till och med Diakonias Bo Forsberg borde kunna inse denna simpla och eleganta logik.

Det Diakonia konsekvent vägrar att ta hänsyn till är att den muslimske förövaren har långt i förväg planerat sin attack in i minsta detalj, medan de som svarar på attacken har som bäst några millisekunder på att få ett stopp på den pågående attacken. Diakonia vill att muslimska terrorister skall per automatik skyddas från konsekvenserna av sitt rasistiska handlande. Vilket gör Diakonia till en rasistisk organisation. Faktiskt en rasistisk organisation i dubbel bemärkelse – eftersom den förordar antisemitism och samtidigt verkar tro att muslimer inte är tillräckligt civiliserade eller intelligenta för att själva kunna bedöma att deras rasistiska aktioner är just antisemitiska, varför de alltid måste skyddas från konsekvenserna av sitt handlande.

Det kan inte råda något tvivel om att dagens Diakonia som vänsterpolitisk organisation är en skrämmande antisemitisk skapelse. En organisation som missbrukar offentliga och  donerade medel för att förfölja judar samt underblåsa och samtidigt förringa antisemitiska attacker utförd av muslimska extremister.